Oh, mera trötthet!
Jag har tyvärr inte orkat blogga i veckan. Det har varit fullt fokus på att orka den här veckan, så bloggen har fått stå väldigt långt ner på min 'att göra'-lista.
Måndag till torsdag har jag jobbat. Det har varit väldigt tufft. Jag har varit väldigt, väldigt trött. Och då menar jag inte så trött som jag var innan de nya medicinerna. Det här är en helt annan nivå på trötthet. Nästintill den trötthet jag kände efter cellgifterna 2010. Jag har insett att jag måste vara så fysiskt aktiv som möjligt på jobbet. Att sitta still är bara jobbigt och kräver bara mycket energi för att hålla mig vaken. När jag är fysiskt aktiv så är kroppen vaken naturligt. Men utöver tröttheten har det gått jättebra att jobba. Kul att vara tillbaka på jobbet och få träffa mina härliga kollegor. Dom gör jobbet så mycket bättre och så mycket roligare! Hade det inte varit för kollegorna så tror jag inte att jag hade orkat kämpa så mycket för att orka jobba kvar.
Utöver jobbet så har jag försökt göra andra saker. I måndags lyckades jag komma iväg till gymmet en sväng. Det var jättenödvändigt. Så skönt att få träna kroppen igen. I tisdags var jag och pratade med kuratorn igen, skönt att få träffa henne. Jag gillar henne och det känns bra och skönt att kunna prata med henne. Vi borkade in tider varje veckan hela september. I onsdags var jag och Alvaro inne i stan en sväng efter jobbet och igår kom jag iväg till gymmet igen.
Men varje dag har jag försökt sova lite på eftermiddagarna. I tisdags gick det inte alls. Jag var så trött att jag inte kunde somna. Det låter kanske jättekonstigt, men jag var på något sätt övertrött fast än att jag var fruktansvärt trött. Jag var så trött att jag nästan började må illa och alla lukter bara luktade äckligt. I onsdags lyckades jag somna och stänga av larmet i sömnen. Jag hade planerat att sova 1 timme, men Alvaro kom in och väckte mig när jag hade sovit 1,5 timme, och då var jag fortfarande trött. Idag är jag också fruktansvärt trött och jag kunde inte somna idag heller. Men jag måste lära mig att vila på eftermiddagarna. Jag behöver lära mig att anpassa mig efter tröttheten. Det kräver viss omställning i min vardag, för jag är inte van vid att vara såhär trött. Men jag måste göra det om jag ska klara av jobb och vardag så som jag vill.
Det finns i alla fall lyckoämnen i all denna trötthet. I måndags hade jag ont i höften/benet igen. Så ont som jag hade innan strålningen (vilket inte var plågsamt ont, men det är ändå så att gången blir annorlunda för att jag har ont). Jag började direkt oroa mig, fundera på om tumören verkligen hade minskat.. Men mycket av smärtan försvann efter träningen i måndags och redan på tisdagen kändes det mycket bättre. Idag känner jag ingenting, vilket gör mig otroligt glad. Så idag så kände jag efter på bäckenet. Det känns som om tumören har minskat. Åh, den lyckan som gick igenom min kropp när jag kände det. Även om lyckan bara varade några sekunder så kändes det så härligt. Man ska väl inte ropa hej än, men jag vill vara positiv!
Appropå hjärtat. Jag kontaktade sjukhuset i måndags och fick prata med en ssk som jag inte pratat med tidigare. Hon sammanfattade mina ord i "dubbla hjärtslag" och skulle vidarebefodra det till Lidbrink. Hon ringde tillbaka dagen efter och konstaterade att Lidbrink inte tyckte att man bör göra något alls åt mina konstiga hjärtslag. Då röt jag ifrån lite och sa att det är inte "dubbla hjärtslag" utan "oregelbundna hjärtslag". Hon konstaterade då att det är bäst att Lidbrink ringer mig för att diskutera eventuella undersökningar. Så jag väntade på att hon skulle ringa, men igår eftermiddag (2 dagar senare) hade ingen ringt. Jag ringde tillbaka och fick veta att Lidbrink hade skickat en remiss till ett vilo-EKG.. Helt värdelöst! Jag blev väldigt irriterad. Mamma föreslog att jag skulle maila Lidbrink och förklara läget och försöka få henne att förstå att ett långtids-EKG är det bästa. Så jag mailade henne men har fortfarande inte fått något svar. Vi får se hur den frågan utvecklar sig.
Trevlig helg!
Faster på besök
I går kom faster med man på besök till landet. Min faster är så bra på så många sätt. Som pensionerad läkare och psykiater har hon många kloka ord om min sjukdom och mitt tillstånd. Det känns skönt att få hennes bekräftande ord på saker som jag funderat på. Som det här med hjärtat. Jag har kallat det hjärtklappning, vilket min faster nu konstaterat att dubbla hjärtslag är ett bättre begrepp. För hjärtat slår inte snabbare, bara oregelbundet i sekvenser av några slag. Sen slår det normalt igen. Faster tycker också att jag ska ta kontakt med sjukvården och inte nöja mig med att bara göra ett vilo EKG som inte visar något. Det är bättre att göra ett långtids-EKG. Så i morgon ska jag ringa sjukhuset för att berätta att hjärtat fortsätter trilskas och att det bör undersökas mer noggrant.
Ända sen jag var liten så har jag alltid sett fram emot besök från släkten. Jag älskar min släkt och det är så härligt att få träffas. När jag var liten var det nästan som julafton. Jag kunde se fram emot besök i flera dagar, en vecka innan och när det var över så kände jag nästan en tomhet. Fortfarande kan jag se fram emot besöken väldigt mycket. Det är synd att vi ses så sällan.
Semestern är slut. I morgon är det dags för jobb igen. Det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet, även om det känns som för många dagen innan man ska börja efter semestern. Semestern hade gärna fått vara liiite längre. Men jag valde att bara ta tre veckor för att jag ville inte vänja kroppen vid att vara ledig. Det tar så långt tid för min kropp att vänja sig vid att jobba, så att avvänja den igen vore dumt. Tre veckor har varit alldeles lagom.
Jag har följt en blogg som en kvinna med bröstcancer skrivit. Jag hittade henne genom ett reportage om henne i DN, men tydligen har hon varit med i programet Sofias Änglar också. Jag har läst bloggen ganska frekvent sen jag hittade den i början av sommaren. Hon har själv vetat om att hon ska dö, det har bara varit en fråga om när. Hennes bröstcancer var spridd och på slutet hade hon mycket bekymmer med sin kropp. Igår läste jag på hennes blogg att hon hade somnat in. Även om jag inte kände henne och även om jag bara läst bloggen i någon månad så började jag fundera på döden. Det var samma sak när farmor dog (hon dog av en helt annan sak än cancer), men jag börjar fundera på hur det känns, vad man tänker, vad som händer efter jordlivet. Lite existentiella frågor. Döden blir så påtaglig när man har någon form av relation till personen som dog. Nu säger jag inte alls att jag kände den här kvinnan vars blogg jag läste, men på något sätt skapade jag en relation till henne genom hennes blogg, även om hon inte visste att jag fanns.
Döden är väldigt skrämmande. Eller, egentligen är inte själva döden skrämmande för mig. Det som är mest skrämmande är att det ska göra ont att dö och allt man missar i livet när man dör. Jag har skrivit det förut, det är så mycket jag inte fått uppleva än, som jag vill uppleva innan jag dör. Tänk om man hade fått bestämma själv när man skulle dö, det hade varit skönt. Då hade jag nog blivit väldigt gammal, för jag gillar att leva.
Ruttna bananer också!
Här skrev jag ett långt blogginlägg om hur jag mår och vad jag gjort sista tiden. Så när jag ska publicera det så loggas jag helt plötsligt ur. Och när jag loggat in igen så är all text borta. Så har bloggen aldrig gjort mot mig tidigare. Skit också!
Jag får väl ta det igen då. Jag och Alvaro är ute på landet med vovvarna. I eftermiddag kommer mamma och pappa. I morgon kommer faster med man och eventuellt Hugo och hans flickvän. Jag och Alvaro hade planer på att campa, men med tanke på att hundarna har varit skadade och Bim-Bim fortfarande måste få sitt sår på tassen omlagt så tyckte vi inte att det var läge att campa. Inte heller med tanke på att det skulle regna nästan hela helgen. Dessutom insåg vi att det är ungefär som att campa här ute på landet. Mamma och pappa håller på att renovera köket, så vi lagar mat ute på verandan med gasolkök och diskar utomhus. Vi har dessutom valt att sova i bäddsoffan i vardagsrummet, så det är ungefär som att campa. Det är bara sovsäckarna som saknas.
I onsdags när vi åkte ut passerade vi mormor och morfars landställe. Min moster med man, kusin och kusins flickvän var där och hälsade på. Så härligt att träffa dom! Vi ses inte så ofta med tanke på att dom bor på västkusten och vi på östkusten. Min kusin tror jag inte att jag träffat på över två år, vilket är jättetråkigt. Vi borde definitivt ses oftare.
På måndag återgår jag i arbete. Det ska bli skönt men jag är lite orolig för min trötthet. Jag vill inte att den ska ställa till det för mig så att jag inte orkar jobba. Jag hoppas att jag klarar av att jobba minst dessa 3 timmar per dag, fyra dagar i veckan. Jag känner dock att jag är tröttare nu än innan semestern. Det beror förståss på mina nya mediciner. Jag är lite orolig för hur kroppen kommer reagera på att jag går upp när klockan ringer. Nu på semestern har jag nästan varje dag sovit till jag vaknat själv, vilket har varit vid 9-10-tiden. När jag jobbar kommer jag gå upp halv 7. Min plan är dock att fortsätta som vanligt, men att sova en stund på eftermiddagen när jag kommer hem från jobbet. Jag vill kunna orka med eftermiddagarna och kvällarna också. Min förhoppning är att jag på så sätt också ska orka ta mig till gymmet och träna några dagar i veckan, vilket jag känner att jag behöver.
Annars fortsätter medicinerna att plåga min kropp. Nu låter det definitivt hemskare än vad det är. Jag blir trött och har hjärtklappning/oregelbundna hjärtslag. Farligare än så är det inte. Men besvären med hjärtat kan bli väldigt obehagliga. Speciellt när det pågår under någon timme varje morgon och kväll i samband med att jag tar medicinerna. Men eftersom att jag gjort EKG som inte visar några problem med hjärtat så behöver jag inte vara orolig att något större ska hända.
Mitt största problem med tröttheten är att jag blir riktigt trött i huvudet. Jag kan bli så trött att jag rent fysiskt sitter i ett rum, det kan till och med verka som om att jag är med i en diskussion och lyssnar, men huvudet har jag helt kopplat bort. Jag är dessutom så envis för mitt eget bästa att jag försöker tvinga mig att lyssna och vägrar inse att jag borde gå och sova en stund för att kunna vara trevligare sen. Därför gäller det för mig att planera in att sova en halvtimme/timme varje dag. För om jag planerar in det så kanske jag får för mig att ta en tupplur, vilket jag verkligen tror att jag behöver.
Jag känner att tröttheten börjar smyga sig på mig redan nu. Så det blir dags att runda av blogginlägget innan jag börjar svamla om saker som jag inte själv förstår.
Kommentarer!
Det gör mig så glad när jag får kommentarer på bloggen. Det känns fantastiskt att det finns människor som vill följa mig på bloggen och hur det går med sjukdomen. Det var därför jag startade bloggen, så att man på ett lätt sätt kan följa vad som händer. Och när vänner som jag inte träffar eller hör av så ofta kommenterar att dom läser, blir jag väldigt glad. Då känns det som om att jag inte är ensam att fightas mot den här sjukdomen.
Jag har insett att jag borde byta foto på bloggen. Nu mera har jag ju hår. Väldigt långt dessutom... Och väldigt lockigt. Så jag borde fixa ett nytt kort på mig själv. Jag var hos frisören för några veckor sen och jämnade till topparna. Jag hade ju inte klippt mig sen jag rakade av allt hår. Jag hade bara låtit det växa. Så det var dags att fixa till det. Min sambo tyckte inte att han såg någon skillnad alls gällande längden på håret. Och det var ju bara topparna som klipptes och eftersom att jag har så lockigt hår så syns det inte alls när det klipps så lite. Men hon klippte upp lite i bak och tunnade ut håret lite (jag har ju så tjockt hår!). Det kändes väldigt skönt.
Ett vanligt problem som dyker upp när man småpratar med människor (som hos frisören) är frågan "vad jobbar du med?". Jag är ju så jäkla dålig på att ljuga, så jag säger nästan alltid att jag är sjukskriven. Jag har försökt att någon gång säga att "jag jobbar på ett liknande HVB-hem för ungdomar", men om personen frågar mer saker om mig så måste jag tillslut säga att jag har cancer och är sjukskriven, men att jag arbetstränar. I början av min sjukdom så tyckte jag att det var helt okej att prata om sjukdomen jämt. Den var en sån stor del av mig just då, den var hela jag just då. Och att prata om den var som att prata om sitt jobb eller sin familj. Den fanns där hela tiden och den var mitt uppdrag då. Men ju längre tiden har gått och ju mer jag insett att jag är mer än bara en sjukdom desto mindre vill jag prata om cancern. Det är inte så att jag avskyr att berätta om det, jag berättar gärna om sjukdomen och vad jag varit med om, men jag vill vara något mer än bara sjuk. Därför älskar jag att vara på jobbet. Kollegorna vet om att jag är sjuk och när saker händer gällande min sjukdom så kan vi prata om det och dom frågar saker. Men det är annars väldigt lite prat om cancer. Vi pratar om ungdomarna som vi jobbar med och problemen som ska lösas. Och det känns så jäkla skönt. Där känner jag mig inte ett dugg sjuk. Där är jag en resurs!
Idag ska vi bjuda svärfar (får man säga så även om jag och Alvaro inte är gifta?) på lunch. Han åker nämligen iväg i morgon och bor i Uruguay över vintern. Förhoppningsvis kommer jag och Alvaro iväg på en resa till Uruguay i vinter så vi kan hälsa på honom. Men först blir det lunch på stan!
Hello all you beautiful people!
Åh, jag mår så bra. Tänk, det är väl konstigt att man kan må bra när man har en livshotande sjukdom. Men just nu trivs jag med mycket i mitt liv, vilket gör att det som inte går min väg är lättare att hantera. Igår insåg jag vad fina människor jag har omkring mig. Min sambo, min familj och släkt, mina vänner. Alla är guld värda! Och så har jag mina två älskade vovvar som finns vid min sida jämt. Livet är så härligt!
I torsdags var det familjemiddag hos mamma och pappa. Det är alltid lika härligt att umgås med familjen. För något år sen var det "bara" mamma, pappa, jag och Hugo (och hundarna självklart). Men vår lilla familj har utökat med Alvaro och Hugos flickvän M. Vilket gör familjemiddagarna mycket roligare och mig lyckligare.
I torsdags var också min sista strålning. Det har gått så fort och väldigt smärtfritt. I början skrev jag att jag kände av att det gjorde lite ont i skelettet. Men det försvann efter några gånger och sen har jag inte känt av strålningen alls. Jag har inte ens fått något märke i huden (likt det jag har på benet. Där är jag "brunare" och huden är läderaktig). Nu hoppas vi på att medicinen gör sitt och att det visar bra resultat på nästa röntgen. Jag tror dock att det är ett tag kvar till nästa röntgen. Min kontaktsjuksköterska ringde mig i torsdags och frågade hur jag mådde. Hon sa då att hon skulle boka in mig för ett läkarbesök i slutet av september. Jag har dock för mig att min läkare sa på förra läkarbesöket att hon ville träffa mig då för att se hur jag mår och hur det fungerar medicinerna. Och att hon sen skulle beställa en röntgen och att vi efter en månad skulle ha ny uppföljning och se hur tumören såg ut då. Så röntgensvar får vi nog vänta på några månader.
Men det känns ändå skönt. Det ger mig chans att andas ut och njuta av det jag har här och nu. Det känns lite som jag levde tidigare, innan jag fick veta om tumören i höften. Jag levde i 3 månaders perioder. Efter varje röntgen kunde jag andas ut och leva till det var dags för nästa röntgen. Och lite så lever jag nu också. Jag försöker att inte fundera så mycket på hur röntgen kommer se ut eller vad som kommer sägas på läkarbesöket efter röntgen. För just nu spelar det inte någon roll. Just nu spelar det bara roll hur jag mår och jag mår väldigt bra. Jag lever efter det. Vad som händer efter nästa röntgen får vi ta då och jag är säker på att jag dagarna innan kommer hinna oroa mig tillräckligt mycket för att jag ska slippa oroa mig nu.
Idag hade jag tänkt att jag bara skulle ta det lugnt. I 2,5 vecka har jag varje vardag åkt till sjukhuset och strålat mig. Och de dagar jag inte varit på sjukan har jag gjort andra saker. Så idag tänkte jag ta det lugnt och inte göra något speciellt alls. Det enda som får mig att ta mig ut idag är hundarna, annars ska jag bara slappa. För det kan jag behöva!
Sista stålningen
Har precis gjort min sista strålbehandling. Skönt att ha det gjort. Det känns toppen, både i kropp och sinne. Jag känner mig hoppfull!
Hej bloggen!
Jag har varit dålig på att uppdatera på länge. Jag har haft fullt upp med att leva mitt liv. Men nu har jag en paus, så då har jag tid att skriva lite.
Kroppen fortsätter att påminna mig om att det inte är som vanligt. Varje dag har jag hjärtklappning/dubbla hjärtslag. Nu är det väldigt ofta. Jag njuter nästan av de gånger då hjärtat slår normalt. Jag gjorde ett EKG på hjärtat förra veckan och det visade inga tecken på något konstigt. Det enda som man kunde se var att pulsen var låg (dock inte onormalt låg). Men jag känner av hjärtat ofta, att det inte slår som vanligt. På sjukhuset tror dom att det beror på oro, jag tror det beror på medicinerna.
Annars har jag strålats nu i snart 2,5 vecka. På torsdag är min sista dag. Det har gått väldigt fort. Även om det är väldigt trevligt att åka till strålningen och kvinnorna på rum 4 är väldigt trevliga och snälla, så ska det bli skönt att slippa passa tider varje dag. Jag har ju trots allt semester.
Smärtan i höften har blivit mindre. Det känns jättebra. Jag kan dock inte säga om tumören har krympt i storlek, det får röntgenbilden visa. Men det är skönt att slippa den värsta smärtan. Dock har jag lite smärta kvar och framförallt kan jag då och då känna mig svag i mitt högra ben (mitt fungerande ben!). Hoppas att det blir bättre ju längre tid medicinerna får verka.
Idag fick jag en jättekonstig känsla. Jag blev yr och nästan svimfärdig när jag körde bil. Jag fick köra bilen till kanten och vänta på att det skulle gå över. Det var väldigt obehagligt och kom från ingenstans. Jag vet inte heller vad det berodde på, kanske på trötthet..? Får se om det dyker upp någon mer gång.
Annars är det mest tröttheten som påminner mig. Dock märker jag att om jag är fysiskt aktiv så känner jag inte av tröttheten, vilket är positivt. I helgen var vi på min sambos mammas 50-års kalas. Jag lyckades sova en stund på förmiddagen innan festen, och sen orkade jag vara vaken hela eftermiddagen och kvällen. Jag hade förberett för att kunna gå och lägga mig i bilen och sova en stund om det skulle behövas, men jag orkade vara vaken och ändå hyfsat trevlig under festen. Dock gjorde jag bort mig (typiskt mig). Det var en fd kollega till min sambos mamma som vi hälsade på och han berättade att han nu mera var läkare på onkologiavdelningen. Var på jag utbrister "Ja, men då kanske du känner till min sjukdom, jag har osteosarkom". Han bara glodde på mig som om jag var dum i huvudet. Men det är lite typiskt mig. Jag pratar om min sjukdom, det är inget konstigt för mig. Dock är det väl inte det första man säger till en helt främmande människa.
Idag var jag och Alvaro på Kolmården. Jag hade inte varit där sen jag var i tonåren. Det var riktigt kul att se massa häftiga djur, som noshörning, lejon, tiger, brunbjörn och elefant. Vi hade faktiskt tur med vädret också!
Annars bjuder inte livet på så mycket spännade saker just nu. Jag har varit två gånger med min lilla Tea till veterinären för att hon har fått ett sår på hornhinnan. Först fick vi åka akut till Bagarmossens djursjukhus för att få diagnos och ögondroppar. Sen skulle vi på återkoll och då visade det sig att det inte hade läkt alls. Så nya droppar, ett serum och Tea sövd för att skrapa på såret. Ska tillbaka till veterinären på fredag. Hoppas att det har börjat läka då.
Nu när OS är slut kan man ta tag i livet igen. Det kändes nästan som att livet var lite på paus under OS. Jag satt mest i soffan och tittade hela dagarna. Jag gick dessutom upp två kilo (utan att egentligen ha ätit så mycket onyttigheter, det var nog mest bara bristen på motion). Så nu är det promenader som gäller igen och jag hoppas att jag orkar ta mig till gymmet ibland också. Det hade varit behövligt.
So long!
Biverkningar
Tröttheten verkar vara ganska permanent med mina nya mediciner. Jag hoppades ändå att det bara berodde på att jag sov dåligt i början, men nu har det gått en vecka med medicinerna och jag är fortfarande trött. Trött på morgonen när jag går upp (om jag inte får sova sådär en typ 12 timmar), trött så fort jag sätter mig ner, och somnar som en stock på kvällen pga Thalidomidet. Jag märker att jag till och med kan bli så trött att jag sitter rent fysiskt i ett rum men att jag helt kopplat bort huvudet för att jag är så trött. Kan lätt konstatera att sitta ner och ta det lugnt är rena döden. Det gäller att tvinga sig att vara fysiskt aktiv, då märker jag inte av tröttheten.
Men jag ska fasiken inte klaga. Jag mår hur bra som helst ändå. Jag får sova lite mer än vanligt, men annars så mår jag hur bra som helst. Det känns också så skönt att ha en vanlig vardag, att kunna gå till jobbet, träffa vänner och göra sånt man verkligen vill. Det gör mig glad och lycklig. Jag hade bara mått sämre om jag hade suttit hemma varje dag. Dessutom får det mig att tänka mindre på cancern och mindre på att jag faktiskt är sjuk. Jag känner mig inte sjuk alls och det är nog viktigt att man mår bra trots att man är sjuk.
Fick förresten veta i torsdags, när jag träffade min kontaktsjuksköterska för att spola min ven-port, att thalidomid räknas som ett cellgift. Det hade jag inte alls förstått. Så nu tar jag ett cellgift i tablettform.
Jag har känt av strålningen lite. Jag får ont i skelettet i höften. Det är inte någon extrem smärta på något sätt, men det är ändå irriterande vid vissa tillfällen. Men med tanke på alla mediciner jag får och min trötthet så kommer det nog inte påverka sömnen, vilket ändå känns skönt. Blir smärtan allt för plågsam får jag kontakta sjukhuset för att se vilka smärtstillande tabletter jag kan ta. Men jag är en envis jävel och vägrar ta mediciner i onödan.
Idag tittade jag på mina nya mediciner och kostnaden för medicinerna. Känt sedan tidigare kostar mina interferonsprutor 4400 kr/4 sprutor. Och jag gör av med en spruta i veckan. Dom nya medicinerna är inte så jättemycket billigare. Celebra som jag tar 1 tablett på morgonen, kostar 800 kr/100 tabletter. Och Thalidomid-tabletterna kostar 3600 kr/28 tabletter. Där ska jag så småningom ta 2 tabletter/dag. Så en kartong tabletter går åt på 2 veckor... Alvaro och jag räknade snabbt ut att mina mediciner kostar ungefär 150 000 på ett år. Jag är glad att det finns ett högkostnadsskydd på mediciner (även om sittande regering har höjt taket för medicinerna från 1800 kr till 2200 kr utan att ha gett mig en krona mer i ersättning eller skattelättnader).
Thalidomid:
Celebra:
Interferon:
Mår bra!
Men hallå! Jag har som vanligt gjort massor av annat och inte fått till ett enda blogginlägg. Dåligt av mig. Igår började jag strålas. Hittills känns det inte så mycket. Jag känner dock lite annorlunda smärta i ryggen. Jag vet inte om det har med strålningen att göra.. Jag får se om det blir värre. Då får jag väl ta någon typ av smärtlindring. Annars jobbar jag på. Det är väldigt skönt att ha jobbet. Det får mig att känna mig normal, det får mig att känna mig mindre sjuk. Kollegorna är underbara också, vilket gör jobbet ännu bättre. Dock tycker jag att tröttheten tilltagit ganska rejält. Det skulle kunna vara mina nya mediciner som spökar. Igår hade jag svårt att fokusera i samtal med pojkvännen och pojkvännens bror. Annars blir jag mest trött när jag sätter mig ner, vilket jag inte känt tidigare. Får se hur det hela utvecklar sig. Tydligen kan man bli trött av strålningen också. Men det kände jag inte förra gången, så jag hoppas att jag slipper det. Annars mår jag bra. Jag och pojkvännen tänkte ha lite semester från och med måndag. Vi får se om vi kommer iväg någonstans, jag ska ju strålas fram till och med den 16 augusti. Så fram till dess måste vi vara hemma på vardagarna. Men vi får se. Spontansemester är ju också trevligt! (bild på pojkvännen och min lilla Tea).
