Boxingday (Förlåt, det blev ett väldigt tråkigt inlägg, läs på egen risk).
Nu är vi tillbaka på Landet jag och Alvaro. Vi hade en väldigt trevlig julafton hos Alvaros familj, även om jag hade lite svårt att hitta den där riktiga julkänslan. Vi åkte tillbaka igår och hann med lite julklappsutdelning med min mormor och morfar som var kvar och firade jul här, innan dom åkte hem till sitt. I morse när jag vaknade så var jag fortfarande proppmätt efter all julmat. Så jag tog min lilla Bim-Bim på en liten promenad (Tea låg och sov och ville inte stiga upp!). Han var väldigt nöjd med att få promenera och såg väldigt pigg ut, vilket känns glädjande. Har lyckats ta hundpromenad på eftermiddagen med hela sällskapet också. Då fick även Tea följa med. Till middag idag har vi bestämt att det blir pizza bakad i vedugn. Det blir så sjukt gott! Känner att jag mår bättre och bättre för var dag som går. Jag tycker mig inte känna något av cellgifysbehandligen längre. Både smak och trötthet känns som om det återgått till det normala.
God jul!
Det blev jul i år igen, även om jorden var på väg att gå under i fredags. Jag är i Småland hos Alvaros familj. Det är mitt första år som jag inte firar jul med min egen familj. Det känns onekligen konstigt. Men så länge man umgås med fina människor så kan man fira jul vart som helst. Jag mår bra. Mycket av ångesten för hunden har lagt sig. Jag hade det tufft där ett tag, men har man bara tilltro till att allt snart blir bättre, så blir det också så tillslut. Jag kom dock på att jag borde ta blodprov i veckan. Hur nu det ska gå vet jag inte. Inget har ju öppet för än på torsdag. Och jag tänkte inte åka in till stan från landet på torsdag bara för ett blodprov. Men vi får se. Jag får lösa det. God jul mina fina bloggläsare!
Nästan som frisk!
Tänk vad lite hjärnspöken kan göra. Jag var ju orolig för att cancern skulle ha spridit sig. Jag kände ju till och med av något i lungorna och till och från även i höften. Och trots att min logiska sida försökte komma på alla möjliga förklaringar till att det inte var farligt så kände jag ändå något. Men bara nu, när jag har betydligt mindre ångest och känner mig glad igen så känner jag inget alls. Och det är så gött!
Feedback och cellgifter
Jag fick mycket positiv feedback från er läsare på mitt inlägg från igår. Det känns skönt att ni finns och peppar mig när det känns tungt.
Idag känner jag att cellgifterna tar ordentligt på kroppen. Jag är trött och vill helst lägga mig och sova. Och då smakar mat blä. Det är jättekonstigt, jag vet inte vad det beror på, men det är ett känt faktum att cellgifter gör att smaken förändras. Jag inbillar mig att jag får mer smak, att jag smakar sånt som annars är dolt. Det är så svårt att förklara om man inte testat. Jag får också ett annat luktsinne. Jag känner konstiga dofter som luktar blä.
Det är konstigt det där med cellgifter...
Att jobba med psyket
Som jag skrev förra veckan så har det varit en tuff period för mig. Jag har haft mycket ångest som har handlat både om mig själv och om min vovve.
Det har varit mycket tankar kring min egen situation. Mycket tankar på tumörer och om jag blir sämre. Tankar på hur långt tid har jag kvar och hur känns det att dö. Jag inser att tankarna kommer ur det att det varit mycket för mig rent psykiskt de senaste veckorna. Sakerna har klumpat ihop sig och man får nästan känslan av ketchupeffekten, att allt händer på en gång.
Igår kväll blev det extra tufft när jag såg en kort film om en ung kille, några år yngre än jag. Han hade osteosarkom som nu hade spridit sig och han hade fått beskedet om att han bara hade några månader kvar att leva. Cancern satt nu i hans lungor och bäcken. Min första reaktion var att bli arg. Jag blev rent utsagt skitförbannad. Det kändes som om att man likställde spridd osteosarkom med döden. Och jag kände ju igen mig, jag har ju också spridd osteosarkom i bäcken och lungor, men jag kunde verkligen inte känna igen mig eller acceptera att det då skulle betyda att jag bara hade månader kvar att leva.
Jag försökte tänka logiskt, som jag alltid försöker i dessa situationer. Jag försökte tänka att jag mår bra, jag går till jobbet varje dag och mår rent fysiskt hur bra som helst (psykiskt också, förutom när det dippar). Jag försökte också intala mig själv att bara för att jag och den här killen i klippet hade samma typ av cancer och på samma ställen så är vi inte samma person. Våra förlopp ser helt annorlunda ut. Mina läkare har inte gett mig bara några månader kvar att leva, vi pratar överhuvudtaget inte i de termerna. För ingen vet. Det var det jag försökte tänka mest. Ingen har någon som helst aning om hur länge jag kommer leva. Jag kanske lever 120 år till, det är absolut ingen som kan lämna några garantier för något alls. Tillslut konstaterade jag det jag alltid lyckas konstatera när jag tänker på min sjukdom. Så länge man inte ger upp så kommer man inte dö. Det är jag helt övertygad om. Döden inträffar bara när man ger upp. Och jag förstår människor som mår dåligt, både fysiskt och psykiskt (tex om man känner väldig smärta) att de ger upp. Men eftersom att jag mår bra, jag känner ju inte av min sjukdom, så kommer jag kunna leva länge till.
Ångest
Det har varit en tuff vecka. Mestadels rent psykiskt. Jag har inbillat mig att jag känt av mina tumörer i lungorna. Hela tiden har jag försökt påpeka för mig själv att jag får medicin mot att de ska växa, jag känner mig lite småkrasslig i övrigt och att det jag eventuellt känner är bara en del av min eventuella lilla förkylning. Men jag har tänkt enormt mycket på cancern den här veckan.
Det skulle kunna härledas till att jag i måndags var på sjukhuset i två timmar och fick pamidronat. Den här gången fick jag ligga i tvåsal. Redan när jag kom låg där en kvinna som varit där sen morgonen (jag kom efter lunch). Vi pratade och det visade sig att hon hade äggstockscancer som hade spridit sig. Just i måndags var hennes sista cellgiftsbehandling och det var hon väldigt glad över. Vi pratade om cancer och vi båda konstaterade att ett bra psyke är precis vad man behöver för att klara att bli frisk.
Jag vet inte vad det var som eventuellt fick mig att tänka mer på min egen situation efter det. Men i tisdags kväll hade jag sån ångest. Jag kunde inte riktigt somna och tankarna bara snurrade. Jag var helt övertygad om att jag hade svårt att andas. Och min logiska sida blev så arg på min inte så logiska sida, att jag ens kunde tänka tanken om att tumörerna växte. Det var så jobbigt att ligga där och tänka på sjukdomen.
Onsdagen fortsatte i samma ångestspår. Jag kände fortfarande av ångesten och tankarna satt kvar. På något sätt kan jag ändå glömma det när jag är på jobbet, vilket jag gjorde och jag kunde gå på julbord med jobbet utan ångest. Det var väldigt skönt. MEN på vägen hem från julbordet tillsammans med en kollega börjar min bil strula. Ni som känner mig sen väldigt länge vet att jag inte haft någon tur med bilar. Mina bilar har varit inne på verkstad till och från hela tiden i min vård. Man kan ju tänka sig att det beror på MIG men ibland undrar jag om det verkligen är mitt fel. I alla fall, klockan 22 på kvällen fick jag ringa bärgningsbil och pappa så att han kom och hjälpte mig med bilen. Det löste sig egentligen väldigt smidigt, men jag hatar när bilar går sönder. Det påminner mig alltid om mina gamla bilupplevelser och dom är inte lika roliga...
Och morgonen idag började inte bra. Efter hundpromenaden i morse, när jag skulle göra mig i ordning för jobbet upptäcker jag att min Chow-Chow blivit mer svullen på den andra armbågen. För två veckor sen var han inne på djursjukhuset och fick ena armbågen dränerad på var. Nu var det tydligen dags för andra armbågen. Det innebär sån ångest att se honom dålig. Och tyvärr finns också ångesten för hur mycket det kommer kosta. För det är inte billigt att springa till veterinären... Jag är snart uppe i maxbeloppet som han är försäkrad på och då kommer jag få betala ALLT själv. Varenda liten krona. Och bara sjukhusbesöket idag kostade 8400 kr....
Det är inte min tur det här året. Eller snarare det är inte mina hundars tur det här året. Så mycket olyckor och sjukdomar som dom haft (speciellt Bim-Bim), det är ovanligt. Och det är så tråkigt att det ska bli såhär. Men jag måste försöka vara positiv för att det ska kunna bli bättre.
Pappa försökte peppa mig igår när vi satt och väntade på bärgningsbilen. Han har tidigare berättat för mig historien om en man som var med om en väldigt svår olycka och bröt ryggen på flera ställen. När han kom in till sjukhuset så samlade läkaren hans anhöriga och sa att ingen person har någonsin klarat sig med såna här omfattande skador. På något sätt hörde den här mannen, som låg skadad, hur läkaren sa att han inte hade långt kvar att leva. Och han bestämde sig att han skulle GÅ ut genom sjukhusentren när han lämnade sjukhuset. Och den här mannen blev friskare än vad någon läkare kunnat tro. Allt på inställningen att det ska gå.
Så det säger jag till den som bestämt att kasta all den här tunga skiten på mig nu, att det ska fan gå. Jag ska klara mig ur det här också. Med två hundar levande och jag själv levande också. Med en bil som fungerar och jävlar den som säger att det inte ska gå. Så det så!
Uruguay
Äntligen! Efter mycket om och men så lyckades jag och Alvaro boka resa till Uruguay. Det blev ju ingen resa förra året eftersom att jag ramlade och bröt foten. Och i somras när vi fick besked om att jag hade en tumör i höften vågade vi knappt hoppas på att vi skulle kunna komma iväg den här vintern.
Men efter besked om mina nya mediciner och medicinschemat så var det möjligt att skjuta på medicineringen så att vi kan vara borta 4 veckor. Den 18 januari åker vi och kommer tillbaka den 17 februari. Det ska bli så härligt!
Produktiv dag!
Idag har jag och sambon varit väldigt produktiva. Vi har lagat god mat till matlådor under veckan och vi har bakat bröd. Jag gillar det, att göra egen mat och eget bröd. Jag får för mig att det är både mycket nyttigare och billigare att göra det själv än att köpa. Och oftast brukar det också vara mycket godare.
(Dagens bröd blev två grahamslimpor)
Fast det absolut främsta skälet till att jag försöker laga mat från grunden och baka eget bröd är för att jag får för mig att det är bättre för min cancer. För det första så kan jag undvika kemikalier så som konserveringsmedel och jag kan dessutom använda ingredienser som jag vet är nyttigare för mig.
(Vår egna paella med kyckling och chorizo. Vi har inspirerats av vänner i Skåne till denna rätt).
Vi har även hunnit med en hundpromenad i snön. Vi får tyvärr inte gå allt för långt så länge som Bim-Bim inte är helt frisk (vi var appropå det tillbaka på djursjukhuset i torsdags, då det konstaterades att det inte har läkt. Mer antibiotika och dräneringen får sitta kvar till på tisdag.), men vi är i alla fall ute och går små korta promenader. Och har man en långhårig hund så lägger sig snön på honom som ett täcke. Då blir man såhär fin!:
Jag känner mig mycket piggare nu för tiden vilket gör att jag orkar mer. Det är både skönt och roligt. Man hinner ju med mycket mer då!
Pratade förresten med sjukhuset i fredags. Blodproverna fortsätter att se bra ut. Kanoners!
En jäkla massa snö!
Snökaos i Stockholm är inte riktigt vad jag längtar efter. Trots broddar och ortos ramlar jag till och från när jag är ute och går. Det är inte lätt för en person med två helt normalt fungerande ben att gå i 30-40 cm snö.. Och som ni vet har jag bara ett och ett halvt fungerande ben.. Vilket gör det hela lite svårare.
I onsdags morse började snön falla. Och det gick fint att ta sig till jobbet, men hem var mer problematiskt. Tunnelbanan strulade, det var elfel mitt på dagen på linjen som går hem till oss, och ingen plogbil så långt ögat nådde.. Jag insåg att i värsta fall får jag pulsa hem. Det är inte extremt långt, det tar ca 1 timme.. Men i drivor av snö är det inte jättelätt för mig. Som tur var, med lite tålamod, så fungerade tunnelbanan med förseningar under eftermiddagen. Så hem kom jag.
Dock har det inte varit lätt för vovvarna. Tea som bara är 40 cm hög hade svårt att ta sig fram där det inte var någon som gått före.. Och dom hittade inga bra ställen att göra sina behov på. Dessutom har det varit svårt att gå mer än utanför dörren, så några långpromenader har det inte blivit. Men vi har överlevt det här också, och snart är det väl plogat hos oss också, hoppas jag.
Nu är jag på väg till kuratorn på KS. Jag har känt av de senaste samtalen att min känsla om att prata om cancer försvunnit. Det går till och med dagar då jag inte ens tänker på att jag är sjuk. Eller, jag tror det iaf. Det känns så. Det är klart att det finns dagar som är mer jobbiga än andra, men jag vet inte om jag är i behov av samtal längre, iaf inte på det sättet. Inte just nu. Vi får se vad som händer!
Alldeles lycklig i själen!
Tänk vad lite snö och en hund på bättringsvägen kan göra. Snön gör mig både piggare och gladare. Jag gillar kylan och ljuset som blir när snön kommer. Nu har jag också fått gå upp tidigt på morgonen med min lilla vovve som varit sjuk och då njuter jag bara av landskapet!
Min lilla vovve ja.. Usch vad jobbigt det var torsdag och fredag. Han hade så fruktansvärt ont, veterinärerna pratade om att läget var väldigt allvarligt och tydligen misstänkte man en tumör i levern. Och det enda som gav misstankar om det var blodprovet som visade höga levervärden.
Men smärtan och svullnaden i benen berodde på varbildning. Han opererades igår och de tog ut 3 dl var.. Dränering i benet och han fick åka hem. Det rinner fortfarande ut väldigt mycket var.. Men svullnaden har nästan helt försvunnit och han verkar må mycket, mycket bättre.
Vad det hela beror på vet inte veterinärerna. Troligtvis har han fått ett sticksår som blivit infekterat och lett till varbildning. Men dom hittar inte ingångshålet. Han var också röd på bägge benen och hade blåmärken på bröstkorgen. Vilket ingen vet vart de kommer ifrån..
Det känns i alla fall skönt att han är hemma och är på bättringsvägen. Mina hundar är mitt liv, när dom mår bra mår jag bra. Och just nu verkar vi alla vara ganska tillfreds med livet.
Fick förresten svar på mina blodprover i fredags. Det såg bra ut, både röda och vita blodkroppar var på topp. Gött!
