Sarkom

I går kom faster med man på besök till landet. Min faster är så bra på så många sätt. Som pensionerad läkare och psykiater har hon många kloka ord om min sjukdom och mitt tillstånd. Det känns skönt att få hennes bekräftande ord på saker som jag funderat på. Som det här med hjärtat. Jag har kallat det hjärtklappning, vilket min faster nu konstaterat att dubbla hjärtslag är ett bättre begrepp. För hjärtat slår inte snabbare, bara oregelbundet i sekvenser av några slag. Sen slår det normalt igen. Faster tycker också att jag ska ta kontakt med sjukvården och inte nöja mig med att bara göra ett vilo EKG som inte visar något. Det är bättre att göra ett långtids-EKG. Så i morgon ska jag ringa sjukhuset för att berätta att hjärtat fortsätter trilskas och att det bör undersökas mer noggrant.

 

Ända sen jag var liten så har jag alltid sett fram emot besök från släkten. Jag älskar min släkt och det är så härligt att få träffas. När jag var liten var det nästan som julafton. Jag kunde se fram emot besök i flera dagar, en vecka innan och när det var över så kände jag nästan en tomhet. Fortfarande kan jag se fram emot besöken väldigt mycket. Det är synd att vi ses så sällan.

 

Semestern är slut. I morgon är det dags för jobb igen. Det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet, även om det känns som för många dagen innan man ska börja efter semestern. Semestern hade gärna fått vara liiite längre. Men jag valde att bara ta tre veckor för att jag ville inte vänja kroppen vid att vara ledig. Det tar så långt tid för min kropp att vänja sig vid att jobba, så att avvänja den igen vore dumt. Tre veckor har varit alldeles lagom.

 

Jag har följt en blogg som en kvinna med bröstcancer skrivit. Jag hittade henne genom ett reportage om henne i DN, men tydligen har hon varit med i programet Sofias Änglar också. Jag har läst bloggen ganska frekvent sen jag hittade den i början av sommaren. Hon har själv vetat om att hon ska dö, det har bara varit en fråga om när. Hennes bröstcancer var spridd och på slutet hade hon mycket bekymmer med sin kropp. Igår läste jag på hennes blogg att hon hade somnat in. Även om jag inte kände henne och även om jag bara läst bloggen i någon månad så började jag fundera på döden. Det var samma sak när farmor dog (hon dog av en helt annan sak än cancer), men jag börjar fundera på hur det känns, vad man tänker, vad som händer efter jordlivet. Lite existentiella frågor. Döden blir så påtaglig när man har någon form av relation till personen som dog. Nu säger jag inte alls att jag kände den här kvinnan vars blogg jag läste, men på något sätt skapade jag en relation till henne genom hennes blogg, även om hon inte visste att jag fanns.

 

Döden är väldigt skrämmande. Eller, egentligen är inte själva döden skrämmande för mig. Det som är mest skrämmande är att det ska göra ont att dö och allt man missar i livet när man dör. Jag har skrivit det förut, det är så mycket jag inte fått uppleva än, som jag vill uppleva innan jag dör. Tänk om man hade fått bestämma själv när man skulle dö, det hade varit skönt. Då hade jag nog blivit väldigt gammal, för jag gillar att leva.