Hej bloggen!

Jag har varit dålig på att uppdatera på länge. Jag har haft fullt upp med att leva mitt liv. Men nu har jag en paus, så då har jag tid att skriva lite.
 
Kroppen fortsätter att påminna mig om att det inte är som vanligt. Varje dag har jag hjärtklappning/dubbla hjärtslag. Nu är det väldigt ofta. Jag njuter nästan av de gånger då hjärtat slår normalt. Jag gjorde ett EKG på hjärtat förra veckan och det visade inga tecken på något konstigt. Det enda som man kunde se var att pulsen var låg (dock inte onormalt låg). Men jag känner av hjärtat ofta, att det inte slår som vanligt. På sjukhuset tror dom att det beror på oro, jag tror det beror på medicinerna.
 
Annars har jag strålats nu i snart 2,5 vecka. På torsdag är min sista dag. Det har gått väldigt fort. Även om det är väldigt trevligt att åka till strålningen och kvinnorna på rum 4 är väldigt trevliga och snälla, så ska det bli skönt att slippa passa tider varje dag. Jag har ju trots allt semester.
 
Smärtan i höften har blivit mindre. Det känns jättebra. Jag kan dock inte säga om tumören har krympt i storlek, det får röntgenbilden visa. Men det är skönt att slippa den värsta smärtan. Dock har jag lite smärta kvar och framförallt kan jag då och då känna mig svag i mitt högra ben (mitt fungerande ben!). Hoppas att det blir bättre ju längre tid medicinerna får verka.
 
Idag fick jag en jättekonstig känsla. Jag blev yr och nästan svimfärdig när jag körde bil. Jag fick köra bilen till kanten och vänta på att det skulle gå över. Det var väldigt obehagligt och kom från ingenstans. Jag vet inte heller vad det berodde på, kanske på trötthet..? Får se om det dyker upp någon mer gång.
 
Annars är det mest tröttheten som påminner mig. Dock märker jag att om jag är fysiskt aktiv så känner jag inte av tröttheten, vilket är positivt. I helgen var vi på min sambos mammas 50-års kalas. Jag lyckades sova en stund på förmiddagen innan festen, och sen orkade jag vara vaken hela eftermiddagen och kvällen. Jag hade förberett för att kunna gå och lägga mig i bilen och sova en stund om det skulle behövas, men jag orkade vara vaken och ändå hyfsat trevlig under festen. Dock gjorde jag bort mig (typiskt mig). Det var en fd kollega till min sambos mamma som vi hälsade på och han berättade att han nu mera var läkare på onkologiavdelningen. Var på jag utbrister "Ja, men då kanske du känner till min sjukdom, jag har osteosarkom". Han bara glodde på mig som om jag var dum i huvudet. Men det är lite typiskt mig. Jag pratar om min sjukdom, det är inget konstigt för mig. Dock är det väl inte det första man säger till en helt främmande människa.
 
Idag var jag och Alvaro på Kolmården. Jag hade inte varit där sen jag var i tonåren. Det var riktigt kul att se massa häftiga djur, som noshörning, lejon, tiger, brunbjörn och elefant. Vi hade faktiskt tur med vädret också!
 
Annars bjuder inte livet på så mycket spännade saker just nu. Jag har varit två gånger med min lilla Tea till veterinären för att hon har fått ett sår på hornhinnan. Först fick vi åka akut till Bagarmossens djursjukhus för att få diagnos och ögondroppar. Sen skulle vi på återkoll och då visade det sig att det inte hade läkt alls. Så nya droppar, ett serum och Tea sövd för att skrapa på såret. Ska tillbaka till veterinären på fredag. Hoppas att det har börjat läka då.
 
Nu när OS är slut kan man ta tag i livet igen. Det kändes nästan som att livet var lite på paus under OS. Jag satt mest i soffan och tittade hela dagarna. Jag gick dessutom upp två kilo (utan att egentligen ha ätit så mycket onyttigheter, det var nog mest bara bristen på motion). Så nu är det promenader som gäller igen och jag hoppas att jag orkar ta mig till gymmet ibland också. Det hade varit behövligt.
 
So long!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0