Ruttna bananer också!

Här skrev jag ett långt blogginlägg om hur jag mår och vad jag gjort sista tiden. Så när jag ska publicera det så loggas jag helt plötsligt ur. Och när jag loggat in igen så är all text borta. Så har bloggen aldrig gjort mot mig tidigare. Skit också!
 
Jag får väl ta det igen då. Jag och Alvaro är ute på landet med vovvarna. I eftermiddag kommer mamma och pappa. I morgon kommer faster med man och eventuellt Hugo och hans flickvän. Jag och Alvaro hade planer på att campa, men med tanke på att hundarna har varit skadade och Bim-Bim fortfarande måste få sitt sår på tassen omlagt så tyckte vi inte att det var läge att campa. Inte heller med tanke på att det skulle regna nästan hela helgen. Dessutom insåg vi att det är ungefär som att campa här ute på landet. Mamma och pappa håller på att renovera köket, så vi lagar mat ute på verandan med gasolkök och diskar utomhus. Vi har dessutom valt att sova i bäddsoffan i vardagsrummet, så det är ungefär som att campa. Det är bara sovsäckarna som saknas.
 
I onsdags när vi åkte ut passerade vi mormor och morfars landställe. Min moster med man, kusin och kusins flickvän var där och hälsade på. Så härligt att träffa dom! Vi ses inte så ofta med tanke på att dom bor på västkusten och vi på östkusten. Min kusin tror jag inte att jag träffat på över två år, vilket är jättetråkigt. Vi borde definitivt ses oftare.
 
På måndag återgår jag i arbete. Det ska bli skönt men jag är lite orolig för min trötthet. Jag vill inte att den ska ställa till det för mig så att jag inte orkar jobba. Jag hoppas att jag klarar av att jobba minst dessa 3 timmar per dag, fyra dagar i veckan. Jag känner dock att jag är tröttare nu än innan semestern. Det beror förståss på mina nya mediciner. Jag är lite orolig för hur kroppen kommer reagera på att jag går upp när klockan ringer. Nu på semestern har jag nästan varje dag sovit till jag vaknat själv, vilket har varit vid 9-10-tiden. När jag jobbar kommer jag gå upp halv 7. Min plan är dock att fortsätta som vanligt, men att sova en stund på eftermiddagen när jag kommer hem från jobbet. Jag vill kunna orka med eftermiddagarna och kvällarna också. Min förhoppning är att jag på så sätt också ska orka ta mig till gymmet och träna några dagar i veckan, vilket jag känner att jag behöver.
 
Annars fortsätter medicinerna att plåga min kropp. Nu låter det definitivt hemskare än vad det är. Jag blir trött och har hjärtklappning/oregelbundna hjärtslag. Farligare än så är det inte. Men besvären med hjärtat kan bli väldigt obehagliga. Speciellt när det pågår under någon timme varje morgon och kväll i samband med att jag tar medicinerna. Men eftersom att jag gjort EKG som inte visar några problem med hjärtat så behöver jag inte vara orolig att något större ska hända.
 
Mitt största problem med tröttheten är att jag blir riktigt trött i huvudet. Jag kan bli så trött att jag rent fysiskt sitter i ett rum, det kan till och med verka som om att jag är med i en diskussion och lyssnar, men huvudet har jag helt kopplat bort. Jag är dessutom så envis för mitt eget bästa att jag försöker tvinga mig att lyssna och vägrar inse att jag borde gå och sova en stund för att kunna vara trevligare sen. Därför gäller det för mig att planera in att sova en halvtimme/timme varje dag. För om jag planerar in det så kanske jag får för mig att ta en tupplur, vilket jag verkligen tror att jag behöver.
 
Jag känner att tröttheten börjar smyga sig på mig redan nu. Så det blir dags att runda av blogginlägget innan jag börjar svamla om saker som jag inte själv förstår.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0