Sarkom

I onsdags var jag ju iväg och träffade två chefer för ett litet företag på söder som jobbar med insatser mot ungdomar. Vi hade ett långt och ganska bra möte där dom berättade om sin verksamhet och jag fick berätta om mig själv. Det var inte direkt någon anställningsintervju, men det lät väldigt positivt att få börja arbetsträna där, vilket jag verkligen uppskattar. Som det lät på dom så fanns alla möjligheter att jobba mot ungdomarna, att få sitta med på behandlingskonferenser och handledning, även kanske samtal. Dom hade inte heller några direkta synpunkter på hur mycket jag bör/inte bör vara där. Så att kunna utöka tiden för arbetsträningen känns ju toppen. Jag glömde dock att fråga om möjligheten finns att få anställning eller något vidare så småningom, men vi skulle höras av på måndag och prata mer då. Så jag hoppas på något bra!

Pappa och jag var ju på handboll i onsdags. Så jäkla roligt! Jag spelade ju själv handboll när jag var yngre, men slutade ungefär när jag var 14. Därefter var jag och min pappa varit väldigt intresserade och tittade på ganska många matcher när jag var i tonåren. Men på ganska många år nu har vi inte varit där och sett Skurus damer spela. Men i onsdags var första kvartsfinalen i SM-slutspelet. Då passade vi på att gå.

Det var riktigt kul att titta. Jag har ibland ångrat att jag slutade spela, för det var väldigt roligt och jag hade nog kunnat bli ganska bra. Men då ville jag inte lägga ner den tid och energi det krävdes för att bli bra och valde att sluta istället. Men vid vissa tillfällen, när man ser andra spela, så undrar man lite hur bra man egentligen kunde ha blivit. Nu spelar det ju ingen roll, jag får varken springa eller hoppa så handboll är en sport som är utesluten i min värld och till vissa delar känns det lite tråkigt.

Skuru vann ju (så klart!) den matchen men bäst av tre matcher gäller.