Sarkom

Jag ber om ursäkt att jag inte bloggat på länge. Jag vet inte riktigt vad det är med mig men jag har helt tappat lusten till allt vad internet och teve har att erbjuda. Nu för tiden spendarar jag mycket tid med vänner och bara njuter av natur och livet. Jag har varken tid eller lust till annat. Därför bloggar jag sällan, ber som sagt om ursäkt för det!

Dock kan jag tro att många av er som läser har firat påsk eller har haft annat att göra än att titta om min blogg blivit uppdaterade de senaste dagarna. Jag har själv firat påsk ute på landstället i Hallstavik med familjen. Mormor och morfar var här och åt påskmat igår. Annars har det bara varit mamma, pappa, brorsan och jag (och hundarna självklart, men dom följer oss ju vart vi än är. Dom räknas nästan som en del av mig). Det har varit väldigt skönt att spendera tid med familjen. Det kändes lite som den där känslan jag hade i somras, efter att jag fått veta att jag hade cancer. Vi var alla fyra här ute på landet då i två eller tre veckors tid. Det kändes skönt att ha familjen här då och samma känsla fick jag nu.

Jag minns inte om jag skrev det, men jag köpte en bok som heter "Ett noll till livet". Det är en bok där (jag tror det är) sex personer som berättar om sin cancer och livet efter att ha besegrat sjukdomen. Jag trodde att boken skulle ge mig mer matnyttig information eller input än vad den verkligen gjorde. Men lite intressant reflektion fick jag när jag läste den.

Jag insåg att jag aldrig tänkt att jag kommer att dö. Jag har på något naivt sätt bara antagit att jag ska överleva. Ibland kan det nog vara bra att vara naiv. Självklart har jag haft dagar (knappt dagar ens, snarare minutrar eller kanske timmar) där jag känt att "fan, det här kan gå åt skogen", men den känslan har alltid försvunnit. Något jag konstaterat när jag läst boken är att alla dom i boken som överlevt och så även jag, har bara levt vidare trots diagnosen. Vi har alla gjort det på olika sätt, vissa har arbetat, andra har ägnat hela sin sjukdomstid åt att hjälpa andra. Jag har bara för sökt leva mitt liv. Men man har ändå försökt fortsätta leva och inte bara stannat upp. Jag tror det där uttrycket "man blir inte sjukare än vad man gör sig" passar in på mig. Jag har aldrig sett mig själv som sjuk. När någon sagt "med Edit, du är ju sjuk" har jag alltid rättat dom och sagt "men jag är väl inte sjuk, jag har ju bara cancer". Det kanske inte är så bara, men för mig är inte cancer en sjukdom på samma sätt som en förkylning, eller reumatisk värk. Cancer gör inte ont, själva cancern känns inte. Det är när den växer och trycker på organ/muskler eller annan vävnad som det gör ont. Men själva cancern känns inte och därför har jag heller aldrig känt mig sjuk. Inte ens när jag fick cellgifter och låg på sjukhus kände jag mig sjuk. 

Jag vet inte om jag skrivit det här i bloggen. Men då, strax efter att jag fått min diagnos såg vi (familjen) ett tv-program. Det var ett sånt "Skavlan" program fast på sommaren och med en kvinna som heter Ann Lundberg (om jag minns rätt). Exakt vad programmet heter minns jag inte. I alla fall, i ett av programmen var där en man och en kvinna som levde ihop. Mannen hade cancer i typ hela kroppen och läkarna hade gett honom någon månad att leva. Det hade gått fyra år tror jag att han sa. Han hade inte gett upp och även om han insåg att han kanske inte skulle bli 100 år, så skulle han och frun ändå skaffa barn. 

Jag har tänkt på det där länge och hört många andra som varit sjuka i cancer säga det. Att inställningen gör så mycket. Att inte ge upp utan att försöka leva vidare är jätteviktigt. För ger man upp, slutar man kämpa tar cancern över kroppen väldigt fort (tror jag). Den här mannen i sommarprogrammet hade kämpat i fyra år på övertid. Min tro är att han lever vidare pga sin inställning och att han har bestämt sig för att inte dö.