Att hålla sig på benen
Ja.. Alltså.. Även om jag kan hoppa på kryckor. Det var mitt liv i typ 6 månader förra året.. Så är även jag lite osmidig ibland..
Idag lyckades jag skrämma både mamma och pappa (och mig själv) genom att ramla. Jag lyckades att obemärkt sätta kryckan på ett tygstycke som låg på golvet. Kryckan liksom bara försvann och jag ramlade framåt. Slog i den gipsade foten en aning.. Mest tårna. Men jag blev jätteorolig och mamma och pappa kom springande. Men det gick bra. Tror inte jag slet sönder något.. Det är tur att man har gips!
Men det här med att hoppa på kryckor.. Själva hoppandet är ju inte så svårt.. Det kräver ju mest bara armmuskler och kondis. Men att få med sig grejer när händerna är fullt upptagna är komplicerat. Förra året, när jag gjorde min första cellgiftsbehandling hoppade jag på kryckor. Tumören tryckte på nerver och muskler vilket gjorde det svårt och plågsamt att gå på benet. Så jag hoppade på kryckor.
När jag sen låg på sjukhuset så satt jag ju fast i ett dropp med cellgifter och vätska.. Droppställningen (även kallad julgranen, med tanke på alla olika färger på cellgifterna och alla påsar som hängde över hela ställningen) skulle med överallt.. Även på toa. Och det var så opraktiskt att behöva ringa på sköterska varje gång jag skulle på toa, bara för att dom skulle putta droppställningen så jag kunde hoppa på kryckor. Så jag kom på den geniala idéen att putta droppet med foten på det vänstra benet som jag inte kunde gå på. Så jag puttade droppet framför mig med foten och hoppade med kryckorna.. Jag fick upp en jäkla teknik på det där.
Det sägs ju att nöden är uppfinningarnas moder.. Eller hur var det?
