Fighters
Blev kontaktad för någon vecka sen av en tjej som startat en facebookgrupp för oss som har/har haft osteosarkom. Har nu varit medlem där en vecka, och det har väl inte varit extemt mycket kontaktskapande än (folk har ju firat jul och firar väl fortfarande jul och sånt med sina familjer och har inte tid att kolla facebook). Men jag gillar tanken, och vi är några ändå som pratar och skriver till varandra där. Gruppen är sluten, så vi kan prata om allt, om sjukdomen, om våra små och stora problem som kommit med sjukdomen. Det känns väldigt bra. Jag träffade en kille (i somras) som har haft samma sjukdom som jag och en kvinna när jag låg inne för cellgifter som hade osteosarkom i käken. Det är dom jag träffat med samma sjukdom. Men här är vi nu typ 6 eller 7 tjejer som har haft samma sjukdom (men på lite olika ställen), som gått igenom mycket.
Idag yttrade jag för mina föräldrar att det kommer kännas konstigt när mitt gips åker av. Med cancern har jag på något sätt lärt mig att acceptera tillstånd som om de skulle vara permanenta. Tex som med min protes, eller som mina domningar i armar och ben. Det är såna saker man lär sig att leva med. Men jag inser nu att gipset kommer åka av. Jag kommer förhoppningsvis vara fullt återställd om några veckor. Och det känns lite konstigt. Jag har accepterat gipset och nu när jag får gå på det så känns det inte så konstigt. Det är lite krångligare än utan, men det går bra ändå. Men trots att jag har vetat hela tiden att gipset kommer åka av, så har jag ändå inte kunnat tänka på det så mycket. Det har varit så långt bort i tiden. Men nu är det snart här. Mindre än två veckor kvar innan gipset åker av och jag ska börja öva upp att gå på min fot igen.
I morgon åker jag tillbaka till stan. Jag ska på ett besök hos min sjukgymnast. Jag hoppas att jag kan få lite nya övningar som jag kan göra nu innan gipset åker av. Det behövs verkligen. Jag tror att jag tappat lite muskler i låret nu när jag inte fått stödja. Jag har jobbat på med mina övningar. Men det är ändå inte samma sak som när man kan träna som vanligt. Men jag hoppas på att det går fort att rehabilitera och sen hoppas jag på att jag och pojkvännen kan åka iväg på någon resa i alla fall. Resan till Uruguay blev ju inställd pga min fot. Men vi hoppas att vi kommer iväg något iaf, även om det kanske inte blir en långresa just nu. Vi får se!
God fortsättning och gott nytt år kära vänner!
Idag yttrade jag för mina föräldrar att det kommer kännas konstigt när mitt gips åker av. Med cancern har jag på något sätt lärt mig att acceptera tillstånd som om de skulle vara permanenta. Tex som med min protes, eller som mina domningar i armar och ben. Det är såna saker man lär sig att leva med. Men jag inser nu att gipset kommer åka av. Jag kommer förhoppningsvis vara fullt återställd om några veckor. Och det känns lite konstigt. Jag har accepterat gipset och nu när jag får gå på det så känns det inte så konstigt. Det är lite krångligare än utan, men det går bra ändå. Men trots att jag har vetat hela tiden att gipset kommer åka av, så har jag ändå inte kunnat tänka på det så mycket. Det har varit så långt bort i tiden. Men nu är det snart här. Mindre än två veckor kvar innan gipset åker av och jag ska börja öva upp att gå på min fot igen.
I morgon åker jag tillbaka till stan. Jag ska på ett besök hos min sjukgymnast. Jag hoppas att jag kan få lite nya övningar som jag kan göra nu innan gipset åker av. Det behövs verkligen. Jag tror att jag tappat lite muskler i låret nu när jag inte fått stödja. Jag har jobbat på med mina övningar. Men det är ändå inte samma sak som när man kan träna som vanligt. Men jag hoppas på att det går fort att rehabilitera och sen hoppas jag på att jag och pojkvännen kan åka iväg på någon resa i alla fall. Resan till Uruguay blev ju inställd pga min fot. Men vi hoppas att vi kommer iväg något iaf, även om det kanske inte blir en långresa just nu. Vi får se!
God fortsättning och gott nytt år kära vänner!
Kommentarer
Trackback
