Röntgensvar..
Röntgen visade iaf att jag fått bennybildning (just så hette det, varför vet jag inte), kring protesen. Det var tydligen något bra och väldigt positivt. Så min onkolog verkade väldigt nöjd med svaret. Som jag fattade det syntes inte heller några tecken på tumörer eller så. Och det är ju skitbra!
Appropå det här med min inställning till sjukdomen. Jag vet inte om det beror på att jag är en positiv person, det är säkert en av förklaringarna. Men på något sätt är det självklart att fightas mot något som hotar mitt liv. Hade jag blivit överfallen på gatan av någon farlig människa (må det aldrig hända) hade jag ju slagits tills jag föll ihop av utmattning. Efter cancerbeskedet hamnade jag i chock i kanske 30-40 sekunder, sen kom sorgen. Efter ett tag blev jag förbannad (det här är ju typisk sorgeprocess som man bara måste igenom och arg blir jag alltid i såna här processer). Jag hade riktig lust att gå en boxningsmatch mot cancern. Jag ville slåss för mitt liv och ni som känner mig allra bäst vet att jag inte slåss. Jag hatar slagsmål och våld. Så det var en ganska primitiv reaktion.
Jag har faktiskt hittat tre positiva saker med cellgifter också (jag vet att jag är konstig, men man måste faktiskt se några positiva saker med det hemska också). 1, viktnedgång. När man får cellgifter rasar man i vikt. Vilket var bra för min del eftersom att jag behövde bli fri några kilon. Och fort gick det. Kanske lite för fort och det var nog inget bra sätt att förlora vikt på heller. Men det funkade och jag kunde äta PRECIS vad jag ville utan att något hände. Dock var det ju ganska svårt att få i sig mat, så man åt ju det som gick ner. 2, naglarna blev assnygga. Jag hade stenhårda skitfina naglar! Jag var nästan lycklig och snabbt växte dom. 3, håret. Även om man tappar allt hår på kroppen kan jag meddela att det var väldigt skönt att slippa tänka på att behöva raka sig under armarna och benen hela tiden. Det var liksom slätt, mycket praktiskt!
Nä, kära vänner. Det kanske är dags att göra något av den här dagen? :)
Starka Edit! Jag blir så lycklig och sorgsen på samma gång när jag läser din blogg. Du kämpar verkligen och det gör mig överlycklig. Det är lite roligt, för min mamma "blev med hjärntumör" i höstas, det var dock inte cancer och hon slapp cellgifter, det enda som behövdes var en operation, men hon reagerade också som du verkar göra; med styrka, och en nypa humor (rätta mig om jag har fel). Fantastiskt, då jag själv tror att jag skulle gå under helt. Du är en inspiration!
På något sjukt sätt går livet också vidare efter att man fått veta att man har cancer. Så man kan inte göra mer än att försöka leva så normalt det bara går. Jag har alltid älskat att leva så för mig är det självklart att fightas. Och att ha roligt på vägen är bara en hjälp! Tack Nadja!
Du verkar vara en riktig kämpe! :-D
