Googla..
Man ska fan aldrig googla på sin sjukdom. Det är INTE bra. Eller, det kanske är bra. Jag vet inte. Har inte bestämt mig än.
Jag har googlat några gånger på min cancer. Mycket google blev det när jag varit på cityakuten på hötorget, när jag fick veta att jag hade en "cystisk förändring" på lårbenet. Hela familjen googlade, men jag tror inte att vi blev så mycket klokare av det. Eller, vi konstaterade nog bara att; ja, det skulle kunna vara cancer, men också bara en tumör på/i lårbenet. Man ville ju inte göra sig sjukare än vad man behövde liksom..
Sen har jag googlat några gånger, efter det. Ibland bara för att se om informationen som finns på nätet stämmer med det jag upplevt, och ibland också bara för att få klarare information om vissa saker. En gång googlade jag på lungmetastaser och läste någonstans att 33 procent av alla dom som har metastaser (om det var just i lungorna eller om det var metataser generellt) överlever. Det kändes ju lagom bra..
Igår iaf, tänkte jag att jag skulle googla för att försöka hitta min blogg. Det gjorde jag ju inte. Iaf inte när man sökte på dom orden som jag ville söka på. Men jag hittade en annan blogg, skriven av en mamma vars son dött i samma typ av cancer som jag. DET var jobbigt att läsa. Han var 16 år (tror jag) när han fick veta att han hade cancer. Men han mådde betydligt sämre än jag när han fick veta. Han måste ha gått längre tid med sin sjukdom än jag (och jag tyckte att jag gick länge med min). Han hade hög feber och hade infektion i kroppen som dom trodde berodde på cancern. Men likt mig, så tog han värktabletter för att lindra smärtan. Någonstans på bloggen läste jag att han hade fått tinnitus av cellgifterna. Det har jag också.
När jag läste om hans sjukdomsförlopp (som hans mamma skrivit om på sin blogg), så var det så olikt mig och mitt sjukdomsförlopp. Jag grät när jag läste det. Det var så hemskt. Bland annat, fick han först veta att hans ben som han hade cancer i, inte gick att rädda, att dom skulle bli tvungna att amputera det. Efter några dagar fick han veta att han hade cancer även i det andra benet, upp i höften. Det benet skulle inte heller gå att rädda och dom trodde även att han hade cancer i en körtel i ljumsken. Sen fick han beskedet att han inte skulle få genomgå någon operation. Läkarna bedömde hans chanser att överleva till 0.
Det jobbiga med att läsa bloggen, förutom att det var fruktansvärt hemskt, var ju för att jag kunde leva mig in i det. Jag har samma sjukdom. Det har drabbat någon mer än jag och personen dog. Jag VET ju att dom kan rädda 2 av 3 sjuka. Men att liksom, det fanns kort på honom, jag kunde se hur han såg ut, att veta att det faktiskt hade varit en fysisk person, den där tredje som inte överlever. Det var fruktansvärt jobbigt. Det är fruktansvärt jobbigt fortfarande. Jag drömde om honom och hans familj i natt. Det var ingen mardröm eller så. Dom bara dök upp i drömmen. Jag minns inte exakt hur det var... bara att dom var i drömmen.
Jag försöker att tänka, som alltid när jag hittar information om min sjukdom på nätet, att allt inte gäller mig. Och det gör det ju egentligen inte. Jag passar inte i någon "normal" statistik. Jag är inte så normal heller, så det kan bero på det! Jag vill som vanligt, alltid kunna påverka min situation. Jag försöker vara positiv och se det positiva i allt. Och jag hoppas och tror att det är det som gjort att jag mår så bra som jag gör idag!
Jag har googlat några gånger på min cancer. Mycket google blev det när jag varit på cityakuten på hötorget, när jag fick veta att jag hade en "cystisk förändring" på lårbenet. Hela familjen googlade, men jag tror inte att vi blev så mycket klokare av det. Eller, vi konstaterade nog bara att; ja, det skulle kunna vara cancer, men också bara en tumör på/i lårbenet. Man ville ju inte göra sig sjukare än vad man behövde liksom..
Sen har jag googlat några gånger, efter det. Ibland bara för att se om informationen som finns på nätet stämmer med det jag upplevt, och ibland också bara för att få klarare information om vissa saker. En gång googlade jag på lungmetastaser och läste någonstans att 33 procent av alla dom som har metastaser (om det var just i lungorna eller om det var metataser generellt) överlever. Det kändes ju lagom bra..
Igår iaf, tänkte jag att jag skulle googla för att försöka hitta min blogg. Det gjorde jag ju inte. Iaf inte när man sökte på dom orden som jag ville söka på. Men jag hittade en annan blogg, skriven av en mamma vars son dött i samma typ av cancer som jag. DET var jobbigt att läsa. Han var 16 år (tror jag) när han fick veta att han hade cancer. Men han mådde betydligt sämre än jag när han fick veta. Han måste ha gått längre tid med sin sjukdom än jag (och jag tyckte att jag gick länge med min). Han hade hög feber och hade infektion i kroppen som dom trodde berodde på cancern. Men likt mig, så tog han värktabletter för att lindra smärtan. Någonstans på bloggen läste jag att han hade fått tinnitus av cellgifterna. Det har jag också.
När jag läste om hans sjukdomsförlopp (som hans mamma skrivit om på sin blogg), så var det så olikt mig och mitt sjukdomsförlopp. Jag grät när jag läste det. Det var så hemskt. Bland annat, fick han först veta att hans ben som han hade cancer i, inte gick att rädda, att dom skulle bli tvungna att amputera det. Efter några dagar fick han veta att han hade cancer även i det andra benet, upp i höften. Det benet skulle inte heller gå att rädda och dom trodde även att han hade cancer i en körtel i ljumsken. Sen fick han beskedet att han inte skulle få genomgå någon operation. Läkarna bedömde hans chanser att överleva till 0.
Det jobbiga med att läsa bloggen, förutom att det var fruktansvärt hemskt, var ju för att jag kunde leva mig in i det. Jag har samma sjukdom. Det har drabbat någon mer än jag och personen dog. Jag VET ju att dom kan rädda 2 av 3 sjuka. Men att liksom, det fanns kort på honom, jag kunde se hur han såg ut, att veta att det faktiskt hade varit en fysisk person, den där tredje som inte överlever. Det var fruktansvärt jobbigt. Det är fruktansvärt jobbigt fortfarande. Jag drömde om honom och hans familj i natt. Det var ingen mardröm eller så. Dom bara dök upp i drömmen. Jag minns inte exakt hur det var... bara att dom var i drömmen.
Jag försöker att tänka, som alltid när jag hittar information om min sjukdom på nätet, att allt inte gäller mig. Och det gör det ju egentligen inte. Jag passar inte i någon "normal" statistik. Jag är inte så normal heller, så det kan bero på det! Jag vill som vanligt, alltid kunna påverka min situation. Jag försöker vara positiv och se det positiva i allt. Och jag hoppas och tror att det är det som gjort att jag mår så bra som jag gör idag!
Kommentarer
Postat av: Åsa Hagelstedt
När min pappa dog kunde mamma bara tänka på allt dom inte fick tillsammans, men jag tänkte att det var väldigt bra att han överlevde sin första hjärtinfarkt och fick leva i 10 år efter det. Så jag tänker som du, att man ska tänka positivt och njuta av livet - ingen av oss vet ju när det tar slut. Och jag är övertygad om att både du och jag har väldigt långa liv framför oss, men skulle vi få fel så dör man ju hellre förvånad än att låta rädslan för döden förstöra ens liv!
Trackback
