Min egna säng
Jag får be om ursäkt i förväg för det här blogginlägget. Och varna känsliga läsare. Ni bör nog inte läsa alls..
Det gick ju så fantastiskt bra att sova i min egna säng att jag vaknade klarvaken efter fem timmar.. Då hade kroppen fått sova tillräckligt för nu.. Så nu är jag uppe och vaken. Eller uppe är väl fel ord. Jag ligger ju kvar i sängen..
Jag har funderat och glatt mig över hur jag behöll fokus när jag ramlade. Jag minns allt väldigt tydligt om vad jag gjorde och hur. Och även om jag fick lite småpanik när jag var helt ensam långt ut på landsbygden och hade brutit foten så kunde jag ändå tänka rationellt.
På något sätt känns det skönt att veta. Alla akuta situationer är ju olika, men jag hoppas ändå att jag, om jag nu hamnar i en akut situation igen, kan tänka lika logiskt.
Det enda jag inte direkt gläder mig åt är att komma ihåg känslan när benet bröts, hur såret såg ut och hur det kändes efteråt. För även om det inte gjorde skitont (för det gjorde det inte) så är det riktigt obehagligt att sitta och se foten hänga. Att inte kunna kontrollera den ordentligt. Kroppens adrenalinpåslag var enormt och ambulansen var hos mig inom vad jag bedömer ca 20 minuter.. Kanske till och med 15.. Så jag slapp den riktiga smärtan, vilket kändes skönt!
Nu ska jag sluta vara äcklig och försöka somna igen!
