Sarkom

Ersättningen jag får från försäkringskassan är tidsbegränsad och tar slut i november 2011. Efter det måste jag söka ny ersättning. Det håller jag på med just nu. Så för några veckor sen bad jag min läkare skriva ett läkarintyg där hon beskriver mina funktionsnedsättningar. Det läkarintyget var lite jobbigt att läsa... I läkarintyget står där nämligen att behandlingen jag går på just nu räknas som palliativ vård. Palliativ vård är den vård man får innan man ska dö. Jag vet att läkarna bedömer det så. Det har dom alltid gjort. Det känns bara så otroligt tungt att läsa. För mig känns det inte som om vården jag får är i livets slutskede, och jag tänker inte så heller. För mig känns det som om jag är långt därifrån. Typ ljusår... I många avseenden känner jag mig som en normal, frisk 25-åring. Att jag inte är en normal, frisk 25-åring.. Det vet jag.. Men jag känner mig så i många avseenden. Men jag vet att läkarna bedömer min cancer som kronisk. Som att jag kommer leva med den, tills den tar död på mig. Jag har skrivit tidigare att jag inte riktigt går med på den bedömningen. Jag kan sträcka mig så långt att jag accepterar att jag alltid kommer ha ärr på (och i) kroppen som visar att jag varit sjuk, men mer går jag inte med på. Jag försöker göra allt för att inte ta till mig det som står i sjuk- och läkarintygen som skickas till försäkringskassan. Även om det som står där gäller mig, behöver det inte alltid vara en svart-vit bild av sanningen. Det behöver inte vara antingen eller, tänker jag. Bara för att läkarna bedömer min cancer som kronisk så behöver det inte betyda att jag har ont, mår dåligt eller ens håller på att dö. Jag försöker så mycket som möjligt hålla mig till sanningen, hålla mig till det jag känner till, och det är hur jag fungerar just nu. Resten är egentligen irrelevant. Och just nu mår jag nämligen väldigt bra och det är egentligen det enda jag behöver veta......