Sarkom

Då var första veckan på jobbet avklarad. Har varit där fyra dagar, tre timmar varje gång. Totalt 12 timmar. Vilket är ungefär 2-3 timmar mer än på min senaste placering. Det har fungerat jättebra. Även om det har varit svårt för mig som ny på en arbetsplats att veta vad som ska göras. Men det har fungerat bra. Det är verkligen roliga människor som jobbar där, så jag tror att det kommer bli bra.

Tröttheten har dock infunnit sig, varje dag. Det är så frustrerande. I mitt huvud skulle jag kunna jobba 100 %. Men min kropp är inte på samma nivå. Det är fruktansvärt frustrerande. Varje eftermiddag när jag kommit hem den här veckan har jag somnat i soffan. I onsdags sov jag HELA eftermiddagen. Jag sov nog tre timmar på soffan, och kunde lätt sova hela natten. Jag var till och med trött när jag vaknade på torsdagen. Jag vet att den tröttheten jag kände av i onsdags beror på min medicin som jag tar varje tisdagskväll. Men ändå. Det är så frustrerande att bli så utslagen. Att jag måste sova. Att jag blir så trött.

Jag vill verkligen jobba 100 %. Det är mitt mål att komma upp i 40 timmars arbetsvecka. Men jag är verkligen osäker på om jag någonsin kommer dit. Kommer jag någonstans över 20 timmars arbetsvecka ska jag vara glad. Det värsta är att jag då kommer vara beroende av att någon försörjer mig. Det är absolut det värsta. Pengarna. Hur klarar man sig rent ekonomiskt på en halv lön? Jag blir så arg på vår sittande regerings politik. Jag har inte valt att bli sjuk. Jag har inte valt att bli trött av att jobba, jag kan inte göra något åt det. Ändå måste jag straffas.

Det gäller att kriga. Jag vill tillbaka på arbetsmarknaden. Jag vill tillbaka till livet. Så är det. Punkt slut.