Någonting

Har som vanligt varit dålig på att uppdatera bloggen. Har just nu en period där jag gör annat än att sitta på internet. Eller i alla fall sitta vid datorn. Och då blir tyvärr blogginläggen färre. Jag kan uppdatera bloggen via telefonen. Men det är bara så jobbigt att skriva längre inlägg på telefonen. Det går ju så mycket lättare när man har ett helt tangentbord att skriva på.

Men nu är jag här!

Vi var ju tillbaka hos läkaren i måndags, jag och pojkvännen. Jag kände mig stark och ganska lugn inför det besöket. Som jag skrev innan så är det ju ALLTID tankar på hur bedömningen av senaste röntgenundersökningen blir. Men man försöker tänka positivt. Jag har dock lite svårt för att vara bara positiv varje gång. När jag fick min diagnos gjorde jag samma dag en DT-röntgen (datortomografi) på lungorna för att se att den inte hade spridigt sig. Jag försökte vara väldigt positiv inför resultatet på den röntgen. Försökte intala mig själv att om jag hade tumörer i lungorna så hade jag märkt av något. Jag googlade till och med på symptom om man har tumörer i lungorna och då var det symptom som hosta, anfåddhet, hosta blod osv. Något jag inte alls märkte av. Inte ens anfåddhet. Så jag var nästan övertygad om att det inte var något i lungorna. Men så fick jag ju veta på läkarbesöket tre dagar senare att så var det visst. Jag hade visst små, små, små tumörer i lungorna. Därför kan jag aldrig känna mig helt säker. För det finns cancertumörer man inte känner av, vilket är det hemska med den här sjukdomen.

Och det första hon berättade var att röntgenläkaren hade hittat "något litet" som han inte var säker på vad det var. Mitt hjärta stannade typ. Men min läkare pratade vidare som om inget hade hänt. Jag började tänka en massa saker men reagerade kraftigt på att hon lät som vanligt. Inte som hon brukar när hon är orolig eller när något i min vardag måste förändras. Så tog hon upp röntgenbilden och tittade igenom den, och läste röntgenläkarens beskrivning av vad han hittat. Det var på den högra lungan, bak på ryggen. På bilden såg det lite ut som ett vitt "blurr". Och direkt när vi såg vart han hade satt en pil förstod vi vad det var. Det är mitt ärr på lungan, sen dom gjorde biopsi på två tumörer för snart ett år sen. Då mådde jag genast bättre. Så förklarade min läkare att hon skulle dubbelkolla med röntgenläkaren bara för att få besked om att det var just det "blurret" som han menade. Men att det var så vi tre i rummet tolkade det. Och så sa hon att troligtvis var inte röntgenläkaren uppdaterad på att jag hade genomgått den operationen och det var därför han hade skrivit så.

Jag andades ut.. Man blir ju skitnervös inför såna besked. Speciellt när jag vet fakta. Att medicinen jag går på egentligen bara ska bromsa utvecklingen av tumörerna så att min kropp får tillräcklig återhämtning för att den tog så mycket stryk av cellgifterna. Och de cellgifter man vanligtvis behandlar osteosarkom med, den ena tar min kropp otroligt mycket stryk av, och de andra två tar inte på tumörerna. Min bentumör hade växt under cellgiftsperioden, inte dött som är förhoppningen. Så jag är väldigt glad så länge jag kan ta mina sprutor en gång i veckan och önskar att det kan vara så resten av livet.

Annars är livet rätt bra. Foten vill fortfarande inte riktigt som jag vill men det går bättre och bättre. Speciellt när det är barmark ute. Då känns det riktigt bra. Då känner jag mig stabil på fötterna och kan gå på i en riktigt bra takt. Då och då hugger det till i foten. Men den känns ändå mer rörlig nu är vad den gjorde förut. Så framsteg görs även på den fronten!

Och så håller vi alla tummarna för att det är vår nu och att vi slipper mer snö!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0