Sarkom

Det blev inget bloggande igår. Jag var trött när jag kom hem och försökte börja med ett inlägg. Men det kändes så fantasilöst, så jag publicerade aldrig...

 

Men det gick bra igår. Det är inga svårigheter att göra skelettscintografin, så länge man inte är klaustrofobisk. Scannern går nämligen väldigt, väldigt nära ansiktet (och resten av kroppen).. Så om man tycker att det är obehaligt så säger dom att man ska blunda. Jag blundade ändå, även om jag inte har klaustrofobi, för att ha den där så nära ansiktet att man inte ens kan titta (stor är den också, så det är svårt att titta förbi den) gör att det är lättare att blunda. Och jag höll nästan på att somna där på britsen. Man ska ligga helt still och det tar ca 20 minuter att bli scannad. Hade det bara varit lite varmare inne i rummet så hade jag lätt somnat.

 

Idag tänkte jag åka hem till stan. Jag har ju varit på landet hela veckan, men i eftermiddag tänkte jag åka hem. Alvaro jobbar natt, men i morgon går han av sitt pass och är ledig fram till och med onsdag. Så då har vi några dagar att umgås på innan jag läggs in på sjukhuset. Sen ska jag ju arbetsträna två dagar också. Vilket känns skönt. Hoppas vi hinner med en bio också. Jag är sugen på att se Cockpit.

Igår ringde både dietist och kurator från KS. Jag bad min läkare att hon skulle skicka remiss. Dietist vill jag prata med både för min jäkla mages skull (den trilskas med mig) och för Anti-cancermat. Kuratorn känns bara som en bra grej att få någon att prata med. Jag hade inte det förra gången jag blev sjuk, men har tänkt på det väldigt länge att jag kanske borde ha någon att prata med. Inte för att jag känner mig ledsen, deprimerad eller så. Bara skönt att kunna prata med någon om vissa saker som man kanske tänker på, men som man inte vill prata med familjen och vännerna om. Sånt som är tungt och jobbigt.

 

En jobbig sak med att bli sjuk igen är att det tar längre tid för mig att få det liv jag vill. Sen jag träffade Alvaro har jag kunnat se en framtid, med barn och allt vad det innebär. Och även om det är väldigt långt bort att skaffa barn, blir det ännu längre bort ju mer jag är sjuk. Både rent ekonomiskt eftersom att det tar längre tid för mig att kunna etablera mig på arbetsmarknaden och ha ett jobb som betalar mer än 6000 kr/månad (det är vad jag får ut i ersättning just nu från FK). Men också ur cancersynpunkt. Jag har tänkt länge på att jag inte vill "chansa" när jag blir gravid. Jag vill inte behöva välja mellan att få behandling för min cancer och mitt barn. Jag vill ha så pass god marginal från min sjukdom att jag slipper oroa mig. Sen blir jag ju inte yngre heller. Och ju länge jag väntar med att skaffa barn desto svårare blir det att bli gravid och ju större blir risken för barnet.

 

Det är mycket aspekter kring att ha cancer som kan påverka att skaffa barn. Tex gör ju ganska många cellgifter att man blir steril. Och att kunna adoptera barn i min situation, om man har en pågående cancer eller har haft cancer, gör nog att man är sämre "rankad" på listan över att få adoptera.

 

Det är väldigt tungt att tänka på sånt. För att gå barnlös ur livet vet jag inte om jag skulle klara av. Jag vill så gärna ha barn, och är så glad för alla vänners skull som har barn eller som är på väg att få barn. Det är så härligt och så mysigt att ni alla kan bilda små familjer. Just därför vill jag också kunna göra det.

 

Men just nu får jag tänka på mig själv. Och lite glädjeämnen i vardagen för mig är att kunna resa. Jag och Alvaro hade ju bokat resa till Uruguay i vintras, men så ramlade jag och bröt foten, så resan fick avbokas (tur att vi tog avbeställningsskydd). Men den resan ska vi försöka göra i vinter istället. Alvaros pappa åker iväg redan i augusti till Uruguay och stannar över vintern, så planen är att träffa honom, sola, bada och upptäcka delar av Uruguay som varken jag (som aldrig varit där) eller Alvaro (som har varit där många gånger sen han var liten) har upplevt tidigare.

 

Sen sådde min faster ett litet frö i huvudet på oss alla. En storresa med familjerna Petersson-Persson igen. 2002 åkte vi till Thailand när farmor fyllde 80 år. En otroligt häftig resa, när vi var två familjer (á 4 personer) och farmor + min kusins sambo. 2011 åkte vi alla till Jordanien (farmor var inte tillräckligt pigg för att kunna följa med oss och min kusins sambo var gravid) men vi andra åkte, plus att min kusin redan hade ett barn sedan tidigare. Så vi var 8 vuxna och 1 barn. Nu vill vi åka igen och har utökat familjen en aning. Om vi alla lyckas komma iväg på en resa i vår/sommar 2013 blir det jag, Alvaro, mamma, pappa, bror, brors flickvän, faster, farbror, kusin, kusin, kusins sambo och deras två barn. Det skulle göra att vi är 13 personer totalt. Frågan är bara vart vi ska åka. Pappa vill åka till Härnösand, något som är uteslutet för oss andra (han ville åka till Enköping 2002 när vi andra ville åka till Thailand). Men vi har pratat om södra Europa någonstans. Där det både finns sol och bad, men också lite saker att uppleva. Vi är väldigt lite för att sola och bada i familjerna Petersson-Persson, så att ligga en hel vecka vid poolen är ganska uteslutet.

 

Så vi får se vart vi landar. Det är i alla fall något jag ser fram emot. Att kunna resa och få umgås med familj och släkt är den absolut bästa kombinationen. Att nu också ha en pojkvän som man kan ta med är hur fantastiskt som helst. Det gör mig lycklig!