Sarkom

Min blogg-app fungerar inte på min mobiltelefon. Där av den dåliga uppdateringen. Det har varit mycket att uppdatera den senaste tiden, men det har inte blivit av för att jag har inte haft orken eller tiden att sätta mig vid en dator för att få ner det jag känner och tänker. Det är så mycket lättare med appen, men av någon anledning kan jag inte logga in via den just nu. Tråkigt men sant.

 

Livet känns allt bra konstigt just nu. Det trummar på som vanligt, men tankar på cancern och tankar på att allt kan förändras om bara några veckor finns ständigt närvarande. Första dagarna efter beskedet kändes det jättekonstigt. Hur kan allt fortsätta som vanligt när jag har fått det här beskedet? Men ändå fortsatte JAG på samma sätt, gick till jobbet, tog hundpromenader, träffade vänner och umgicks med familjen. Cancern finns hela tiden närvarande, men just nu är den bara där, som en mörk skugga, men inget händer.

 

Det är så mycket tankar. Mycket tankar på beskedet nästa fredag. Vad kommer hon säga, vad kommer hända? Mer cellgifter? Hur kommer det fungera? Hur kommer min kropp reagera den här gången? Senast fick cellgiftsbehandlingen avbrytas och plan B upprättas. Jag lever just nu med plan b och jag är orolig och funderar på hur många plan c, d, e, f osv, som finns. Hur många livlinor har jag?

Så tänker jag på anti cancerboken. Jag vill tro att jag kan påverka allt själv. Det har lett till att jag dricker grönt te som om det vore medicin, jag försöker äta så mycket bra mat som bara är möjligt. Men varje gång jag äter något som är mindre bra får jag småångest, jag får för mig att saker börjar växa och jag mår dåligt. Jag försöker intala mig att cancer inte växer så snabbt, som bara över en dag. En cancer uppkommer på mellan 5 och 20 år. Men jag hoppas och tror att jag ändå kan påverka min situation mer än vad dagens medicin tror.

 

Så är det tankarna på döden. För jag lovar, dom finns där. Det känns absurt när jag har vänner som knappt bekymrar sig över vad dom gör med sina liv och jag själv sitter och funderar på om döden är närmare än vad jag kan ana. Men så tänker jag att så får jag ju inte tänka. För så fort jag ger upp så kommer det gå fort. Ger man upp så tar cancern över väldigt snabbt. Så det gäller att vara stark och inte ge upp.

 

Jag har förberett mig på allt. På att min läkare kommer med det värsta tänkbara beskedet. Att nu är det cellgifter som gäller. För mig är det det värsta beskedet jag kan få. Men det är också mycket tankar på att om det nu är cancer, så skulle hon lika gärna kunna säga att cancercellerna är långsamma och inte alls så aggresiva och att man hoppas att det hela löser sig av sig själv... Eller så säger hon att det bara var falskt alarm.

 

Ovissheten är värst, tror jag. Jag vill veta. Fast vill jag det? Just nu lever jag ju mitt liv som jag gjort en längre tid nu och jag trivs bra med det. Men jag vet ju att det är något jag måste veta, för att kunna fortsätta mitt liv.

 

Men det är verkligen som sagt, vad som inte dödar härdar. Och jag känner att jag känner mig starkare den här gången, med all kunskap jag har om hur det är och vad som händer. Det stärker mig på något sätt. Även om jag är mer medveten om hur tufft det är att gå igenom allt igen.

 

Lite tankar såhär en måndagskväll. Kände att jag behövde skriva av mig. Mycket tankar finns som sagt och dom måste ut. På ett eller annat sätt. Idag blev det genom bloggen.