Tankarna om gårdagen
God morgon!
Det är trots allt en ganska god morgon. Jag sov bra, även om jag vaknade tidigt när pojkvännen skulle gå till jobbet. Men det gjorde att vi fick lite tid tillsammans innan han åkte iväg. I helgen ska han nämligen medverka på ett seminarium om Palestinakonflikten, något som varit planerat länge. Och jag tror att det är bra för honom att få åka iväg och försöka tänka på något annat just nu.
Det var mycket tårar igår. Framförallt från mig. Det känns väldigt jobbigt alltihopa och jag är på något dumt sätt ganska säker på att det är en tumör jag har i höften/bäckenet. Jag tror att det handlar om att jag måste förbereda mig. Jag måste förbereda mig på att det nu kommer en period som kommer vara tuff, min kropp kommer inte må bra, men jag vet att jag kommer klara det och att det kommer bli bättre tillslut. Jag måste ställa mig in på det och om det inte blir så, om det visar sig att det är något annat än cancer i skelettet så är det bara glädje. Då är det bara bra och jag kan vara glad och fortsätta leva som jag gjort tidigare.
En av anledningarna till att jag tror att det är en tumör är för att jag känner av den. Min läkare frågade mig igår om det är något jag känner av och det gör jag. Jag har känt av en smärta i min högra höft i någon månads tid. Jag har själv inte trott att det är något. Smärtan är inte ihållande och jag har trott att det är någon överansträngning eller smärta i musklerna. Och sen igår har jag märkt av smärtan mer än tidigare. Det är mest psykologiskt, när det är något som man inte tror är något viktigt så kan smärtan tänkas bort, men så fort det blir livshotande känns det av mycket mer. Och smärtan är inte ihållande, jag kan sitta i ställningar som gör att det inte känns och jag kan gå utan att det påverkar mig nämnvärt. Vilket känns skönt.
Vissa stunder igår ville jag bara ge upp. Jag ville bara lägga mig ner, inte göra något och bara strejka. Jag tappade lite orken. Tyvärr blir det ju så ibland. Att det känns som att det är så mycket som bara kastas över en, så man inte orkar stå upp och bara ta slag efter slag. Men jag är så envis och jag blir så arg på mig själv och inser att jag inte kommer må bättre av att ge upp. Så det gick lite i perioder igår. Att ge upp och sen att övervinna det hela för att fortsätta streta på.
Men idag åker jag till landet med mamma, pappa, storebror och hundar. Det blir lite som förra gången. Vi hängde ute på landstället och bara umgicks. Inga krav, bara vara tillsammans. Det är viktigt och så skönt att kunna göra det. Kunna prata, diskutera och må bra. Det behövs verkligen.
Det är trots allt en ganska god morgon. Jag sov bra, även om jag vaknade tidigt när pojkvännen skulle gå till jobbet. Men det gjorde att vi fick lite tid tillsammans innan han åkte iväg. I helgen ska han nämligen medverka på ett seminarium om Palestinakonflikten, något som varit planerat länge. Och jag tror att det är bra för honom att få åka iväg och försöka tänka på något annat just nu.
Det var mycket tårar igår. Framförallt från mig. Det känns väldigt jobbigt alltihopa och jag är på något dumt sätt ganska säker på att det är en tumör jag har i höften/bäckenet. Jag tror att det handlar om att jag måste förbereda mig. Jag måste förbereda mig på att det nu kommer en period som kommer vara tuff, min kropp kommer inte må bra, men jag vet att jag kommer klara det och att det kommer bli bättre tillslut. Jag måste ställa mig in på det och om det inte blir så, om det visar sig att det är något annat än cancer i skelettet så är det bara glädje. Då är det bara bra och jag kan vara glad och fortsätta leva som jag gjort tidigare.
En av anledningarna till att jag tror att det är en tumör är för att jag känner av den. Min läkare frågade mig igår om det är något jag känner av och det gör jag. Jag har känt av en smärta i min högra höft i någon månads tid. Jag har själv inte trott att det är något. Smärtan är inte ihållande och jag har trott att det är någon överansträngning eller smärta i musklerna. Och sen igår har jag märkt av smärtan mer än tidigare. Det är mest psykologiskt, när det är något som man inte tror är något viktigt så kan smärtan tänkas bort, men så fort det blir livshotande känns det av mycket mer. Och smärtan är inte ihållande, jag kan sitta i ställningar som gör att det inte känns och jag kan gå utan att det påverkar mig nämnvärt. Vilket känns skönt.
Vissa stunder igår ville jag bara ge upp. Jag ville bara lägga mig ner, inte göra något och bara strejka. Jag tappade lite orken. Tyvärr blir det ju så ibland. Att det känns som att det är så mycket som bara kastas över en, så man inte orkar stå upp och bara ta slag efter slag. Men jag är så envis och jag blir så arg på mig själv och inser att jag inte kommer må bättre av att ge upp. Så det gick lite i perioder igår. Att ge upp och sen att övervinna det hela för att fortsätta streta på.
Men idag åker jag till landet med mamma, pappa, storebror och hundar. Det blir lite som förra gången. Vi hängde ute på landstället och bara umgicks. Inga krav, bara vara tillsammans. Det är viktigt och så skönt att kunna göra det. Kunna prata, diskutera och må bra. Det behövs verkligen.
Kommentarer
Trackback
