Läkarbesök med tillhörande ångest
Jag hade ångest redan på morgonen när jag vaknade igår. Bara tanken på alla flåsiga stunder jag skulle ha under dagen och att jag inte skulle ha fler hjälpmedel än min rullstol med mig kändes stressande och ångestfylld. Vi hade planerat att åka iväg till KS redan klockan 9, men jag klarade inte av stressen. Så det blev mer än en timme senare (det är tur att man använder sig av marginaler). På läkarbesöket var stämningen tung. Det var inte min vanliga läkare, utan läkaren Foukakis som jag träffade för andra gången. Min generella uppfattning om honom är att han är ganska mesig, men jag vet inte. Vi pratade i alla fall om strålningen. När jag låg på avdelningen P14 för någon vecka sen så skickade dom en förfrågan till strålningsläkarna om punktstrålning av tumörerna. Det avrådde tydligen strålläkarna ifrån och sa att om lungorna ska strålas så gör man det på vanligt sätt, med risk att skada frisk lungvävnad. Och då kan allt bli sämre. Det finns chans att det kan bli bättre också, men det finns inga garantier. Så just nu tyckte ingen läkare att det var ett alternativ att stråla. Det som vi pratade omvar Nexavar. Den medicinen jag åt innan jag hamnade på sjukhus. Ingen vet egentligen varför jag mådde som jag mådde av Nexavaret, om det var pga medicinen eller om jag fått den så tätt inpå cellgiftsbehandlingen att kroppen inte hängde med. I alla fall, ny illamåendemedicin som ska hjälpa och så inom en månad bör det märkas någon effekt om Nexavaret tagit. Vi försökte fråga efter andra typer av läkemedel men Foukakis svarade bara att det har dom inte diskuterat. Och att man prövat de flesta på mig utan framgång.Men han ska ringa mig på torsdag nästa vecka och kolla hur jag mår. Mår jag bra kommer vi höja dosen Nexavar till den dos jag tog tidigare. Mår jag sämre hade han lovat att titta på andra cellgifter som jag i så fall skulle ta till. Så ni förstår kanske min ångest. Jag är i slutet av läkemedelslistan, kroppen känns som om den håller på att ge upp. Men jag kämpar med allt jag har för att det ska bli bra. Och hoppet om att det någon gång ska vända finns fortfarande kvar. Att jag ska bli piggare, att jag successivt ska kunna andas bättre, att jag så småningom ska kunna gå på toa utan att någon kör mig dit i rullstol. Jag hoppas verkligen.
Kommentarer
Trackback
