Tankar, känslor och tro
Det är ett konstigt liv jag lever just nu. Den ena dagen är inte den andra lik, även om jag gör i princip samma saker, äter samma saker, tar samma typ av mediciner. Är det inte konstigt?
Kroppen är helt klart mycket speciell. Det måste man ändå få säga. Ibland känns det som om min kropp lever sitt eget liv, att jag inte har mycket att säga till om. Och ibland känns det verkligen som om jag kan styra mycket bara genom tanken. Sen jag låg på sjukhuset för snart tre veckor sen har jag haft mycket ångest. Eller snarare den har kommit och gått. Jag är ingen person som tidigare varit speciellt ångestfylld. Jag har tyckt att jag haft ett bra sätt att hantera ångesten på, när den väl varit närvarande. Men nu har jag i princip ingen chans när den väl slår till. Tankarna bara far runt i huvudet och jag mår nästan bara illa. Jag har fått ångestdämpande medicin, vilket är jätteskönt att kunna ta till när det väl blir jobbigt. Men det är också irriterande att jag inte kan kontrollera mitt huvud och mina tankar på ett bättre sätt, på ett sätt jag kunde göra innan jag blev så här sjuk.
Kroppen är helt klart mycket speciell. Det måste man ändå få säga. Ibland känns det som om min kropp lever sitt eget liv, att jag inte har mycket att säga till om. Och ibland känns det verkligen som om jag kan styra mycket bara genom tanken. Sen jag låg på sjukhuset för snart tre veckor sen har jag haft mycket ångest. Eller snarare den har kommit och gått. Jag är ingen person som tidigare varit speciellt ångestfylld. Jag har tyckt att jag haft ett bra sätt att hantera ångesten på, när den väl varit närvarande. Men nu har jag i princip ingen chans när den väl slår till. Tankarna bara far runt i huvudet och jag mår nästan bara illa. Jag har fått ångestdämpande medicin, vilket är jätteskönt att kunna ta till när det väl blir jobbigt. Men det är också irriterande att jag inte kan kontrollera mitt huvud och mina tankar på ett bättre sätt, på ett sätt jag kunde göra innan jag blev så här sjuk.
Det som är absolut jobbigast just nu är andningen. Den påverkar precis allt. Den påverkar kroppen så pass att jag inte orkar gå, stå eller ens röra mig sittande på ett fysiskt ansträngande sätt (då menar jag lyfta saker, eller hålla emot när någon sätter på mig mina stödstrumpor, tex). Det kan till och med vara så illa att jag har svårt att ligga och sova på de sätt jag vill. Just nu kan jag bara sova på min vänstra sida, och lite halvt på rygg Jag älskar annars att sova på mage eller på min högra sida, men det går verkligen inte alls just nu. Vissa gånger går det inte inte för att jag flåsar alldeles för mycket, det känns nästan som om jag inte får luft, det gäller framförallt när jag lägger mig på mage. När jag lägger mig på min högra sida är det som om lungorna fylls med slem och jag börjar bara tokhosta.
Andningen påverkar också min ångest. Ju mer ångest jag har, desto svårare blir det att andas. Och ju svårare det blir att andas, desto mer ångest får jag. Det är som en ond spiral. Det är då jag önskar att jag kunde prata med mig själv, försöka förmå mig själv att andas lugnt och att andningen så småningom blir bättre, bara jag lugnar ner mig. Ibland fungerar det, så klart. Men man måste också förstå att min andning idag är inte alls som den var innan jag började med cellgiftsbehandlingarna i maj månad. Då kunde jag ta djupa andetag och andas "normalt". Nu är det nästan så att jag får vara glad bara jag inte flåsar när jag andas. Det är stor skillnad. På bara några månader har det blivit stor skillnad på min andning, till det sämre dvs.
Men jag är också övertygad om att min kropp kan återhämta sig och bli bättre. Kroppen har ju en sån grym förmåga att kompensera för sånt som den förlorat. Det har jag sett med mina egna ögon. Jag tänker bara på min stora benoperation som jag gjorde hösten 2010. Jag minns mitt första besök hos sjukgymnasten ca två veckor efter operationen och hon ber mig lyfta det opererade benet i olika vinklar. Jag minns att jag tog i för allt vad jag var värd och det kändes som om benet flyttade på sig, i alla fall några cm över bänken. Men känslan och sanningen var inte riktigt ihopkopplade just då. Men jag fick ett träningsprogram av henne, jag tränade som fasiken på det där träningsprogrammet. Minst en gång om dagen. Och efter några veckor hade det gett resultat och med långsiktig träning har jag haft riktigt bra funktion i mitt ben, trots att jag saknar muskler.
Jag tänker också på alla dessa människor som drabbas av stroke eller andra sjukdomar där kroppen tappar delar av sin funktion. Med rätt träning och med rätt inställning så kan man ändå bli återställd. Det kanske inte blir exakt som det var innan man blev sjuk/drabbades av olycka, men man kan ändå träna upp kroppen igen till en förmåga där man ofta kan klara sig ganska bra efteråt. Och jag tänker att jag också har den förmågan. Jag har förmågan att klara av att överleva den här sjukdomen och också få kroppen att så småningom återhämta sig tillräckligt för att jag ska kunna återgå till ett hyfsat normalt liv. Det är i alla fall vad jag tror på. Och något måste man ju tro på, annars hade jag vid det här laget redan gett upp.
Kommentarer
Postat av: Elisabeth
Tack Edit för att du delar med dig om tankar och känslor på ett så fint sätt. Beundrar din styrka och förmåga att sätta ord på svåra saker. Hoppas nu att kroppen får en chans att läka och att krafterna kommer tillbaka. Vad roligt det funkar med Asih! Precis som du säger, kroppen har en fantastisk förmåga att komma igen. Styrkekramar! ELisabeth
Postat av: Mimmi
Jag har följt dig ett tag nu och måste nu få skriva en rad också. Du har en fantastisk förmåga att hålla humöret uppe i motgång, och inte minst beskriva det så vi som läser förstår. Ibland gör det ont i hjärtat att läsa det du skriver, ibland jublar man med dig när det går åt rätt håll. Jag önskar dig med all kraft åt rätt håll! Fortsätt att tala till oss om dig själv, det ger mycket för att försöka förstå det svåra i livet. Som vi alla nås av mer eller mindre (du mer). Kram från Mimmi
Trackback
