God morgon!
Det är en riktigt härlig morgon idag tycker jag. Jag känner mig fortfarande glad och positiv och idag fick jag även sova ut, något som jag kände att jag behövde. Väldigt skönt!
Idag tänkte jag faktiskt försöka ta mig till gymmet. Jag har inte alls fått till träningen på över en månad nu. Som jag har skrivit förut så orkar jag inte ta mig till gymmet efter jobbet på dagarna. En förhoppning jag har är att jag kanske ska kunna få till det när jag är ledig (fredagar) och söndagar. Men det blir ju bara av om man är hemma. Vissa helger åker vi till landstället eller åker iväg på andra saker och då blir träningen lidande. Men jag ska verkligen försöka få till träningen. Jag måste, jag måste, jag måste!
Jag får i allafall till promenader varje dag. Det är tur att jag har hundarna annars hade jag nog varit helt förslappad. Med hundarna så får jag till över dom där 10 000 stegen man ska ta varje dag, vilket känns skönt. 1,5 timmes promenad (dock inte sammanhängade, men ändå) varje dag är bra jobbat för mig tycker jag. Ibland tänker jag på hur mycket jag klarar med tanke på att jag har en protes i lårbenet och muskler som saknas i låret och ändå syns det knappt på mig när jag går att så är fallet. Det är lite häftigt tycker jag, man klarar mer än vad man tror.
I eftermiddag åker jag, sambon, bror, brors flickvän och två hundar ut till landstället. Det ska bli riktigt skönt att få komma ut på landet igen. Jag gillar att vara där. Vi får hoppas på fint väder också så kanske det kan bli riktigt trevligt.
So long!
Positiv!
Jag känner mig otroligt positiv just nu. Positiv inför beskedet och positiv inför framtiden. Just nu känns det som om inget kan stoppa mig från vad jag vill. Det känns väldigt skönt. Känslan är skön i hela kroppen, även om jag fortfarande känner av höften.
Det där med höften är väldigt konstigt tycker jag. Senast på läkarbesöket så sa jag till min läkare att jag tror att jag känner av den där grejen som dom tog prover på igår. MEN igår när dom tog prover så var det inte ens i närheten av där jag har ont. Jag har ont i höften, dom tog prover på bäcken-kanten. Så jag tror inte alls att det hör ihop. Det som gör ont i höften är mer muskulärt eller senor som gör ont (tror jag). Det känns inte som om det gör ont i skelettet och det är det jag trott hela tiden att det är muskulärt och inte något med skelettet. Men så när hon frågade om jag "kände av det i höften" så trodde jag ju att smärtan hängde ihop med det där vad det nu är. Så efter det hade jag ju jäkligt ont, vilket troligtvis var psykologiskt. Men men. Jag har hittat ett sätt att strecha det där muskelfästet eller vad det nu kan vara som gör så jäkla ont ibland. Jag hoppas att det kan bli bättre snart, jag har ju haft ont ett tag där.
I helgen blir det ut till landet igen. Det ska bli skönt att vara där ute med familjen och i helgen blir det lite firande också, eftersom att min sambo fyller år!
Jag vill att mitt liv ska fortsätta i den här riktningen. Det känns så skönt och så bra och jag vet vad jag vill. Kan det se till att bli så då också? Jag ska kämpa för att få som jag vill.
Punktionen avklarad
Då var punktionen av vad det nu är i höften. Det gick ganska smidigt. Patologen var där... Han tog proverna senast när jag hade lårtumören. Han gör bara onda saker mot mig (det är ju för en god sak, men det gör ont och är ofta obehagligt).
Det gick i alla fall till så att jag fick åka igenom DT:n en gång för att mäta vart man skulle sticka med nålen. Sen kom en röntgenläkare in och stack ner nålen i huden. Sen åkte jag igenom DTn igen för att se att nålen var påväg mot det man vill punktera. Sen tryckte han ner nålen helt och röntgade ytterligare en gång för att se att den var på rätt ställe. Sen kom patologen och tog sitt prov (och det var verkligen inte skönt. Själva sticket kunde jag hantera, men när han kommer och börjar grejja och sånt, det är inte skönt alls! Det är så svårt att förklara hur han gör också. Men tänk er att ni har en nål nerstucken i skelettet, och så kommer någon och liksom rör på den där nålen, upp och ner, upp och ner, runt runt. Ungefär så känns det. Obehagligt är bara förnamnet.).
Efter det skulle patologen bara titta på proverna för att se om provet var tillräckligt bra för att kunna göra en bedöming av vad det är (själva bedömningen gjorde han inte utan han bara tittade på provet). Eventuellt hade man behövt ta liten större provbit av vad det nu är i höften. Men det behövdes inte, som tur var!
Sen fick jag gå hem. Väldigt smidigt och skönt. Lilla nålen och ett enkelt prov. Nu är det bara väntan på att få svar hos Lidbrink nästa fredag. Till dess gäller att njuta av livet!
Sen fick jag gå hem. Väldigt smidigt och skönt. Lilla nålen och ett enkelt prov. Nu är det bara väntan på att få svar hos Lidbrink nästa fredag. Till dess gäller att njuta av livet!
Punktion av bäcken och höftleder
Idag ska jag till KS för att punktera vad det nu är i höften jag har. Jag är lite nervös. Dock inte för själva resultatet, för det får jag ändå inte reda på för än nästa fredag när jag ska tillbaka till Lidbrink. Det jag är mest nervös över är att det kommer göra ont. När jag hade min stora tumör i benet fick man ta cellprover vid två olika tillfällen. Och det är inte skönt kan jag meddela. Att få en nål nerstucken (eller ner skjuten) i skelettet.
Min sambo jobbar på röntgen på ett helt annat sjukhus, så han berättade hur dom gör när dom tar cellprover på olika organ. Med hjälp av en "pistol" som man skjuter ut en nål. Och det var precis vad dom gjorde andra gången dom tog cellprover på min tumör jag hade i benet. Så det är jag förberedd på. Och dom brukar bedöva innan dom gör stick. Vilket är bra, MEN det gör jävligt ont, själva bedövningen. Såatte... Jag är förberedd på smärta och obehag. Tur att det går fort i alla fall.
Jag känner att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Igår när jag somnade hade jag en sån go känsla. Det kändes så bra. Jag kunde riktigt tänka hur min läkare sa att det inte var något och att jag blev så glad att jag kramade om henne. Det kändes så skönt. Som om hela kroppen bara slappnade av, som om att all oro bara försvann. Jag kände mig lugn och glad och sov gott.
Jag hoppas att jag kan få den känslan lite oftare. Det var så skönt att kunna känna sig lugn och bara avslappnad. Inte tänka negativt utan bara känna glädje och att allt kommer bli bra. Det är visserligen svårt att kontrollera vad man tänker och vad man känner. Men jag måste försöka. För det gör mig inte bättre att fundera och gå och oroa mig över saker jag inte kan påverka. Det jag kan påverka är mig själv, hur jag tänker och hur jag mår. Och så länge jag försöker ha en bra och positiv känsla i kroppen så tror jag att det är till fördel i många sammanhang i livet. Så det gäller att kämpa på med det!
Måndagsoro helt enkelt
Min blogg-app fungerar inte på min mobiltelefon. Där av den dåliga uppdateringen. Det har varit mycket att uppdatera den senaste tiden, men det har inte blivit av för att jag har inte haft orken eller tiden att sätta mig vid en dator för att få ner det jag känner och tänker. Det är så mycket lättare med appen, men av någon anledning kan jag inte logga in via den just nu. Tråkigt men sant.
Livet känns allt bra konstigt just nu. Det trummar på som vanligt, men tankar på cancern och tankar på att allt kan förändras om bara några veckor finns ständigt närvarande. Första dagarna efter beskedet kändes det jättekonstigt. Hur kan allt fortsätta som vanligt när jag har fått det här beskedet? Men ändå fortsatte JAG på samma sätt, gick till jobbet, tog hundpromenader, träffade vänner och umgicks med familjen. Cancern finns hela tiden närvarande, men just nu är den bara där, som en mörk skugga, men inget händer.
Det är så mycket tankar. Mycket tankar på beskedet nästa fredag. Vad kommer hon säga, vad kommer hända? Mer cellgifter? Hur kommer det fungera? Hur kommer min kropp reagera den här gången? Senast fick cellgiftsbehandlingen avbrytas och plan B upprättas. Jag lever just nu med plan b och jag är orolig och funderar på hur många plan c, d, e, f osv, som finns. Hur många livlinor har jag?
Så tänker jag på anti cancerboken. Jag vill tro att jag kan påverka allt själv. Det har lett till att jag dricker grönt te som om det vore medicin, jag försöker äta så mycket bra mat som bara är möjligt. Men varje gång jag äter något som är mindre bra får jag småångest, jag får för mig att saker börjar växa och jag mår dåligt. Jag försöker intala mig att cancer inte växer så snabbt, som bara över en dag. En cancer uppkommer på mellan 5 och 20 år. Men jag hoppas och tror att jag ändå kan påverka min situation mer än vad dagens medicin tror.
Så tänker jag på anti cancerboken. Jag vill tro att jag kan påverka allt själv. Det har lett till att jag dricker grönt te som om det vore medicin, jag försöker äta så mycket bra mat som bara är möjligt. Men varje gång jag äter något som är mindre bra får jag småångest, jag får för mig att saker börjar växa och jag mår dåligt. Jag försöker intala mig att cancer inte växer så snabbt, som bara över en dag. En cancer uppkommer på mellan 5 och 20 år. Men jag hoppas och tror att jag ändå kan påverka min situation mer än vad dagens medicin tror.
Så är det tankarna på döden. För jag lovar, dom finns där. Det känns absurt när jag har vänner som knappt bekymrar sig över vad dom gör med sina liv och jag själv sitter och funderar på om döden är närmare än vad jag kan ana. Men så tänker jag att så får jag ju inte tänka. För så fort jag ger upp så kommer det gå fort. Ger man upp så tar cancern över väldigt snabbt. Så det gäller att vara stark och inte ge upp.
Jag har förberett mig på allt. På att min läkare kommer med det värsta tänkbara beskedet. Att nu är det cellgifter som gäller. För mig är det det värsta beskedet jag kan få. Men det är också mycket tankar på att om det nu är cancer, så skulle hon lika gärna kunna säga att cancercellerna är långsamma och inte alls så aggresiva och att man hoppas att det hela löser sig av sig själv... Eller så säger hon att det bara var falskt alarm.
Ovissheten är värst, tror jag. Jag vill veta. Fast vill jag det? Just nu lever jag ju mitt liv som jag gjort en längre tid nu och jag trivs bra med det. Men jag vet ju att det är något jag måste veta, för att kunna fortsätta mitt liv.
Men det är verkligen som sagt, vad som inte dödar härdar. Och jag känner att jag känner mig starkare den här gången, med all kunskap jag har om hur det är och vad som händer. Det stärker mig på något sätt. Även om jag är mer medveten om hur tufft det är att gå igenom allt igen.
Lite tankar såhär en måndagskväll. Kände att jag behövde skriva av mig. Mycket tankar finns som sagt och dom måste ut. På ett eller annat sätt. Idag blev det genom bloggen.
Biopsi och röntgen
Idag kom tiden för röntgen. Nästa onsdag ska jag dit och få tumören (eller vad det nu är) punkterad och undersökt. Själva undersökningen skulle ta 20 minuter och det skulle inte göra ont försäkrade dom mig i brevet. (Förutom det att man ska ta biopsi genom nålstick i min höft vilket jag har testat på förut på förra bentumören och det var INTE skönt....) Det skulle det ta ungefär en vecka att få själva resultatet. Vilket skickas till min läkare. Så jag har ringt min läkare för att få tid för återbesök.
Även om det är ganska skönt att fortsätta som jag gjort de senaste dagarna, dvs ignorera problemet och fortsätta som vanligt, så vet jag att det inte är det smartaste sättet att hantera det hela på. Även om det känns jobbigt att få resultatet från biopsin så måste jag ändå få reda på vad det är och vad som eventuellt händer efter det.
I torsdags och fredags var jag ganska nerslagen. Jag kände mig ganska ledsen och uppgiven och det var mycket tankar på allt möjligt. Både negativa och till viss del positiva. Men sen i lördags har det ändå känts bra. Det har känts hanterbart att jag, om det nu är så, är sjuk igen och jag tror att jag kommer hantera sjukdomen på ett annat sätt än förra gången. Både igår och idag har jag dessutom varit på min arbetsträningsarbetsplats vilket har känts jätteskönt. Dom vet om beskedet och vi hade ett kort samtal om det igår morse, men annars handlar det om jobbet och det är nog just vad jag har behövt de senaste dagarna. Bara få göra annat än att sitta hemma och tänka. Min första tanke i torsdags var nästan att bara ligga hemma och inte göra något. Jag blev så ledsen och nerslagen av beskedet. Men i helgen fortsatte ju livet som vanligt och i och med att jag inte mår dåligt eller har ont på något sätt så känns det ändå som det vettigaste att träffa människor och göra sånt som jag ändå mår bra av. Jag mår verkligen inte bättre av att ge upp och bara lägga mig hemma och se på tv hela dagarna. Det hade dessutom fått mig att tänka på det hela tiden, vilket inte heller hade fått mig att må bättre. Så att göra saker om dagarna är det bästa jag kan göra och det jag trivs bäst med.
Igår hade vi dessutom storbesök i storstan. Min faster var här uppe för att träffa familjen. Så jag och faster var först på Hamam och sen var vi och åt tillsammans med pappa och storebror i Sickla. Det var riktigt skönt att vara på Hamam. Jag har aldrig varit på Hamam förut. Jag och faster var förra året på Yasuragi, men det här var något helt nytt. Vi fick kroppsskrubbning, skuminpackning, tvagning med dadelfibrer, lättare skummassage och hårtvätt. Väldigt skönt och väldigt avslappnande. Mannen som gjorde min behandling/badning var nog lite fundersam över alla ärren över min kropp, men var noga med att vara lite försiktig på låret där mitt stora ärr är efter operationen.
Efter Hamamet kände jag mig så len och så avslappnad. Nästan så att jag kunde somnat. Det var skönt att få prata med faster också. Hon är väldigt bra att prata med, om allt möjligt.
I söndags hade jag blivit sökt av Mentor Sverige. Det där mentorsprogrammet för ungdomar mellan 13 och 18. Dom hade nämligen intervjuat en ungdom som dom trodde passade bra med mig och ville matcha oss redan i måndags. Jag blev tvvärr tvungen att ringa tillbaka och säga som det var och vad jag hade fått för besked och tjejen som jag pratade med tyckte då att det var bäst för mig att tänka på mig själv och inte tänka på mentor. Jag uppmanar er alla som har ett intresse av att hjälpa andra och då framförallt ungdomar som vill ha en äldre person att umgås med, sök till Mentor Sverige. Det är ett utmärkt sätt att hjälpa andra bara genom att finnas till och det är många ungdomar som behöver stöd.
Blev just uppringd av sjuksköterskan på Radiumhemmet. Återbesök till min läkare den 6 juli.
Även om det är ganska skönt att fortsätta som jag gjort de senaste dagarna, dvs ignorera problemet och fortsätta som vanligt, så vet jag att det inte är det smartaste sättet att hantera det hela på. Även om det känns jobbigt att få resultatet från biopsin så måste jag ändå få reda på vad det är och vad som eventuellt händer efter det.
I torsdags och fredags var jag ganska nerslagen. Jag kände mig ganska ledsen och uppgiven och det var mycket tankar på allt möjligt. Både negativa och till viss del positiva. Men sen i lördags har det ändå känts bra. Det har känts hanterbart att jag, om det nu är så, är sjuk igen och jag tror att jag kommer hantera sjukdomen på ett annat sätt än förra gången. Både igår och idag har jag dessutom varit på min arbetsträningsarbetsplats vilket har känts jätteskönt. Dom vet om beskedet och vi hade ett kort samtal om det igår morse, men annars handlar det om jobbet och det är nog just vad jag har behövt de senaste dagarna. Bara få göra annat än att sitta hemma och tänka. Min första tanke i torsdags var nästan att bara ligga hemma och inte göra något. Jag blev så ledsen och nerslagen av beskedet. Men i helgen fortsatte ju livet som vanligt och i och med att jag inte mår dåligt eller har ont på något sätt så känns det ändå som det vettigaste att träffa människor och göra sånt som jag ändå mår bra av. Jag mår verkligen inte bättre av att ge upp och bara lägga mig hemma och se på tv hela dagarna. Det hade dessutom fått mig att tänka på det hela tiden, vilket inte heller hade fått mig att må bättre. Så att göra saker om dagarna är det bästa jag kan göra och det jag trivs bäst med.
Igår hade vi dessutom storbesök i storstan. Min faster var här uppe för att träffa familjen. Så jag och faster var först på Hamam och sen var vi och åt tillsammans med pappa och storebror i Sickla. Det var riktigt skönt att vara på Hamam. Jag har aldrig varit på Hamam förut. Jag och faster var förra året på Yasuragi, men det här var något helt nytt. Vi fick kroppsskrubbning, skuminpackning, tvagning med dadelfibrer, lättare skummassage och hårtvätt. Väldigt skönt och väldigt avslappnande. Mannen som gjorde min behandling/badning var nog lite fundersam över alla ärren över min kropp, men var noga med att vara lite försiktig på låret där mitt stora ärr är efter operationen.
Efter Hamamet kände jag mig så len och så avslappnad. Nästan så att jag kunde somnat. Det var skönt att få prata med faster också. Hon är väldigt bra att prata med, om allt möjligt.
I söndags hade jag blivit sökt av Mentor Sverige. Det där mentorsprogrammet för ungdomar mellan 13 och 18. Dom hade nämligen intervjuat en ungdom som dom trodde passade bra med mig och ville matcha oss redan i måndags. Jag blev tvvärr tvungen att ringa tillbaka och säga som det var och vad jag hade fått för besked och tjejen som jag pratade med tyckte då att det var bäst för mig att tänka på mig själv och inte tänka på mentor. Jag uppmanar er alla som har ett intresse av att hjälpa andra och då framförallt ungdomar som vill ha en äldre person att umgås med, sök till Mentor Sverige. Det är ett utmärkt sätt att hjälpa andra bara genom att finnas till och det är många ungdomar som behöver stöd.
Blev just uppringd av sjuksköterskan på Radiumhemmet. Återbesök till min läkare den 6 juli.
Tankarna om gårdagen
God morgon!
Det är trots allt en ganska god morgon. Jag sov bra, även om jag vaknade tidigt när pojkvännen skulle gå till jobbet. Men det gjorde att vi fick lite tid tillsammans innan han åkte iväg. I helgen ska han nämligen medverka på ett seminarium om Palestinakonflikten, något som varit planerat länge. Och jag tror att det är bra för honom att få åka iväg och försöka tänka på något annat just nu.
Det var mycket tårar igår. Framförallt från mig. Det känns väldigt jobbigt alltihopa och jag är på något dumt sätt ganska säker på att det är en tumör jag har i höften/bäckenet. Jag tror att det handlar om att jag måste förbereda mig. Jag måste förbereda mig på att det nu kommer en period som kommer vara tuff, min kropp kommer inte må bra, men jag vet att jag kommer klara det och att det kommer bli bättre tillslut. Jag måste ställa mig in på det och om det inte blir så, om det visar sig att det är något annat än cancer i skelettet så är det bara glädje. Då är det bara bra och jag kan vara glad och fortsätta leva som jag gjort tidigare.
En av anledningarna till att jag tror att det är en tumör är för att jag känner av den. Min läkare frågade mig igår om det är något jag känner av och det gör jag. Jag har känt av en smärta i min högra höft i någon månads tid. Jag har själv inte trott att det är något. Smärtan är inte ihållande och jag har trott att det är någon överansträngning eller smärta i musklerna. Och sen igår har jag märkt av smärtan mer än tidigare. Det är mest psykologiskt, när det är något som man inte tror är något viktigt så kan smärtan tänkas bort, men så fort det blir livshotande känns det av mycket mer. Och smärtan är inte ihållande, jag kan sitta i ställningar som gör att det inte känns och jag kan gå utan att det påverkar mig nämnvärt. Vilket känns skönt.
Vissa stunder igår ville jag bara ge upp. Jag ville bara lägga mig ner, inte göra något och bara strejka. Jag tappade lite orken. Tyvärr blir det ju så ibland. Att det känns som att det är så mycket som bara kastas över en, så man inte orkar stå upp och bara ta slag efter slag. Men jag är så envis och jag blir så arg på mig själv och inser att jag inte kommer må bättre av att ge upp. Så det gick lite i perioder igår. Att ge upp och sen att övervinna det hela för att fortsätta streta på.
Men idag åker jag till landet med mamma, pappa, storebror och hundar. Det blir lite som förra gången. Vi hängde ute på landstället och bara umgicks. Inga krav, bara vara tillsammans. Det är viktigt och så skönt att kunna göra det. Kunna prata, diskutera och må bra. Det behövs verkligen.
Det är trots allt en ganska god morgon. Jag sov bra, även om jag vaknade tidigt när pojkvännen skulle gå till jobbet. Men det gjorde att vi fick lite tid tillsammans innan han åkte iväg. I helgen ska han nämligen medverka på ett seminarium om Palestinakonflikten, något som varit planerat länge. Och jag tror att det är bra för honom att få åka iväg och försöka tänka på något annat just nu.
Det var mycket tårar igår. Framförallt från mig. Det känns väldigt jobbigt alltihopa och jag är på något dumt sätt ganska säker på att det är en tumör jag har i höften/bäckenet. Jag tror att det handlar om att jag måste förbereda mig. Jag måste förbereda mig på att det nu kommer en period som kommer vara tuff, min kropp kommer inte må bra, men jag vet att jag kommer klara det och att det kommer bli bättre tillslut. Jag måste ställa mig in på det och om det inte blir så, om det visar sig att det är något annat än cancer i skelettet så är det bara glädje. Då är det bara bra och jag kan vara glad och fortsätta leva som jag gjort tidigare.
En av anledningarna till att jag tror att det är en tumör är för att jag känner av den. Min läkare frågade mig igår om det är något jag känner av och det gör jag. Jag har känt av en smärta i min högra höft i någon månads tid. Jag har själv inte trott att det är något. Smärtan är inte ihållande och jag har trott att det är någon överansträngning eller smärta i musklerna. Och sen igår har jag märkt av smärtan mer än tidigare. Det är mest psykologiskt, när det är något som man inte tror är något viktigt så kan smärtan tänkas bort, men så fort det blir livshotande känns det av mycket mer. Och smärtan är inte ihållande, jag kan sitta i ställningar som gör att det inte känns och jag kan gå utan att det påverkar mig nämnvärt. Vilket känns skönt.
Vissa stunder igår ville jag bara ge upp. Jag ville bara lägga mig ner, inte göra något och bara strejka. Jag tappade lite orken. Tyvärr blir det ju så ibland. Att det känns som att det är så mycket som bara kastas över en, så man inte orkar stå upp och bara ta slag efter slag. Men jag är så envis och jag blir så arg på mig själv och inser att jag inte kommer må bättre av att ge upp. Så det gick lite i perioder igår. Att ge upp och sen att övervinna det hela för att fortsätta streta på.
Men idag åker jag till landet med mamma, pappa, storebror och hundar. Det blir lite som förra gången. Vi hängde ute på landstället och bara umgicks. Inga krav, bara vara tillsammans. Det är viktigt och så skönt att kunna göra det. Kunna prata, diskutera och må bra. Det behövs verkligen.
Oklara besked på läkarbesöket.
Fick inga bra besked under läkarbesöket. Det kunde absolut varit värre, men helst av allt hade hon sagt att allt ser ut som vanligt. Och sen var det bara att gå hem.
Men det såg inte ut som vanligt. Av någon anledning så har en tumör i lungan växt. Jag fattade inte hur mycket, men den är nu 13 mm. Och det är bara en som växt. Jag har säkert en 6-7 stycken till. Men dom har inte växt. Bara en har växt. Varför fattar inte jag och det här var något som min läkare inte pratade så mycket om. Hon tyckte att 13 mm inte var så stort och sen var det inte så mycket mer med det.
På röntgen hade man också hittat något i skelettet i min höft. Det är också här väldigt oklart vad det är, men det är något som inte funnits där tidigare och det är något som man vill ta biopsi-prover på. Så jag får snart en remiss att åka till sjukhuset och göra en biopsi på min höft. Och sen ska jag tillbaka till sjukhuset för att få reda på vad det är.
Mer än så fick vi inte veta.
Mina första tankar var att nu börjar det igen. Cellgifter, tappa håret, må skit, inte få sova hemma utan ligga på sjukhus, inte få gå promenader med hundarna, inte få vara på jobbet... Allt det där. Hela min framtid som jag tänkt på bara försvann. Jag är åter i att leva för dagen. Bara för dagen och inget mer.
Jag inser att det här inte behöver vara något alls. Det behöver inte betyda något och det behöver inte betyda att jag måste gå igenom allt igen. Men det är min värsta mardröm. Att få tillbaka cancern.
Det är mycket tankar nu. Både tankar på vad som kan hända men också på hur jag ska hantera det. Jag vill inte ge upp och bara lägga mig i sängen och spela död. Jag funkar inte så och det hade inte gjort att jag mår bättre heller. Det gäller att fortsätta fightas.
Och än så länge så är inget oförändrat. Jag ska till sjukhuset och göra en biopsi. Innan dess kommer livet fortsätta som vanligt. Och så ska jag också hantera det.
Jag mår bra. Det tänkte jag fortsätta med!
Men det såg inte ut som vanligt. Av någon anledning så har en tumör i lungan växt. Jag fattade inte hur mycket, men den är nu 13 mm. Och det är bara en som växt. Jag har säkert en 6-7 stycken till. Men dom har inte växt. Bara en har växt. Varför fattar inte jag och det här var något som min läkare inte pratade så mycket om. Hon tyckte att 13 mm inte var så stort och sen var det inte så mycket mer med det.
På röntgen hade man också hittat något i skelettet i min höft. Det är också här väldigt oklart vad det är, men det är något som inte funnits där tidigare och det är något som man vill ta biopsi-prover på. Så jag får snart en remiss att åka till sjukhuset och göra en biopsi på min höft. Och sen ska jag tillbaka till sjukhuset för att få reda på vad det är.
Mer än så fick vi inte veta.
Mina första tankar var att nu börjar det igen. Cellgifter, tappa håret, må skit, inte få sova hemma utan ligga på sjukhus, inte få gå promenader med hundarna, inte få vara på jobbet... Allt det där. Hela min framtid som jag tänkt på bara försvann. Jag är åter i att leva för dagen. Bara för dagen och inget mer.
Jag inser att det här inte behöver vara något alls. Det behöver inte betyda något och det behöver inte betyda att jag måste gå igenom allt igen. Men det är min värsta mardröm. Att få tillbaka cancern.
Det är mycket tankar nu. Både tankar på vad som kan hända men också på hur jag ska hantera det. Jag vill inte ge upp och bara lägga mig i sängen och spela död. Jag funkar inte så och det hade inte gjort att jag mår bättre heller. Det gäller att fortsätta fightas.
Och än så länge så är inget oförändrat. Jag ska till sjukhuset och göra en biopsi. Innan dess kommer livet fortsätta som vanligt. Och så ska jag också hantera det.
Jag mår bra. Det tänkte jag fortsätta med!
Läkarbesök
Är på väg till KS för att få svar på röntgen. Är lite nervös nu. På något sjukt sätt måste jag förbereda mig på allt. Så även om jag inte tror att röntgen kommer visa på något så har jag ändå funderat över olika scenarion.
Det känns så konstigt bara. Alla andra fortsätter med sina liv. Och här sitter jag och funderar på om jag kommer få ett besked som säger att jag inte kan fortsätta mitt liv på samma sätt. Undra om de andra på tunnelbanan kan fundera i samma banor. Eller i alla fall om dom gör. Jag gjorde nog inte det innan sjukdomen. För det känns så brutalt att tänka sig att man kanske inte fyller mer än 30 år...
Jaja. Lite tankar såhär på morgonen. Även om inlägget verkar väldigt negativt så känner jag mig glad. Det känns skönt och jag tror på positiva besked!
Oro, återbesök och trötthet. Allt i ett..
Återbesök hos läkaren på torsdag. Jag är inte speciellt nervös den här gången. Kanske för att jag var nervös inför röntgen förra måndagen. Jag vet inte varför jag var så nervös inför att röntgas men inte inför att få resultatet. Jag tror det beror på att jag känner mig lugnare nu. Skrev ju tidigare att kroppen inte känns 100 %. Jag tror att jag kommit på vad det beror på och det har inget med cancer att göra (det har det väldigt sällan, men har man haft cancer en gång oroar man sig ofta för att få tillbaka det. Sån är jag i alla fall). Så därför känns det nog lugnande inför återbesöket.
Tröttheten fortsätter dock. Jag börjar bli så trött på tröttheten att jag snart skriker. Huvudet vill jobba på i 110, men kroppen orkar inte. Jag önskar att det var så lätt att bara tvinga sig, jag gör det allt som oftast. Men det slutar bara med att jag blir tröttare i slutändan. Jag försöker göra allt för att inte bli trött och jag hoppas att min kropp ska vänja sig.
Tröttheten är värst när jag kommer hem från arbetsträningen. Jag fixar lunch och sen fastnar jag alltid i soffan. Jag får tvinga mig upp och ut med hundarna. Hade det inte varit för hundpromenaden så hade jag nog somnat i soffan varje dag (det händer att jag gör det också. Men jag försöker låta bli). Men jag glädjs åt att tröttheten blir mindre och mindre påtaglig. I början var jag så trött att jag lätt somnade i soffan, utan att ens anstränga mig. Men nu tycker jag ändå att tröttheten är lättare att överkomma. Jag är visst trött, men inte akut trött. Vilket gör det lättare att ta tag i sånt som behöver göras. Dock känner jag att det är ett tag till att jag känner att jag orkar gå på gymmet efter jobbet. Det är lite tråkigt att det inte blir av, men jag orkar helt enkelt inte.
Det var en liten uppdatering såhär långt.
"Cancer livnär sig på socker"
Jag blir rädd när jag läser cancerboken. Det står så mycket information i boken som så många människor inte vet om, och som dom troligtvis aldrig kommer få veta.
Vissa saker i boken blir till nyheter i tv och radio, så som att vissa tillsatser i kött- och charkprodukter bidrar till ökad cancer. Eller som i början av veckan att bisfenol A som finns i plastprodukter och konserveringsburkar är cancerframkallande och hormonstörande. Och även fast det blir en nyhet och människor reagerar så reagerar inte våra politiker nämnvärt. Dom ska starta en utredning....
Det säger väl allt om hur seriöst man tar på larm om cancerframkallande ämnen. Allt läggs på den enskilde. Vi måste själva söka information om livsmedel och cancerframkallande ämnen. Vilket känns som en enorm börda. I alla fall för mig.
Så när jag läser boken blir jag så ledsen. Det är så mycket i boken som alla borde veta. Som att vitt mjöl och socker är de absolut främsta orsakerna till cancer. Cancerfallen har ökat med enorma siffror, bara sen andra världskriget. Bara för att vi har ändrat vårt sätt att leva. Och det kommer fortsätta öka, om vi inte gör något åt saken.
Jag vill sprida kunskapen och framförallt få människor att läsa boken Anti Cancer - Ett nytt sätt att leva.
Lägger ut en bild på sidan i boken som gör mig mest förfärad.
Home!
Äntligen hemma! Eller... Kanske inte så mycket äntligen, egentligen. Vi har haft en riktigt bra semester, även om vi inte hade uppfattat att den engelska drottningen hade sitt diamantjubeleum just i helgen. Så det var extremt mycket folk ute på gatorna framför allt på söndagen. Men vi har gjort andra saker, som att gå på madame tussauds, sea world och åka i London eye.
Skönt ändå att få komma hem. Hotellet vi bodde på var inte det bästa eller trevligaste. Så att få sova i sin egen säng när man kom hem var lycka.
Lägger upp några bilder från Madame tussauds, big ben, London eye och sea world.
