Måndagsoro helt enkelt
Så tänker jag på anti cancerboken. Jag vill tro att jag kan påverka allt själv. Det har lett till att jag dricker grönt te som om det vore medicin, jag försöker äta så mycket bra mat som bara är möjligt. Men varje gång jag äter något som är mindre bra får jag småångest, jag får för mig att saker börjar växa och jag mår dåligt. Jag försöker intala mig att cancer inte växer så snabbt, som bara över en dag. En cancer uppkommer på mellan 5 och 20 år. Men jag hoppas och tror att jag ändå kan påverka min situation mer än vad dagens medicin tror.
Biopsi och röntgen
Även om det är ganska skönt att fortsätta som jag gjort de senaste dagarna, dvs ignorera problemet och fortsätta som vanligt, så vet jag att det inte är det smartaste sättet att hantera det hela på. Även om det känns jobbigt att få resultatet från biopsin så måste jag ändå få reda på vad det är och vad som eventuellt händer efter det.
I torsdags och fredags var jag ganska nerslagen. Jag kände mig ganska ledsen och uppgiven och det var mycket tankar på allt möjligt. Både negativa och till viss del positiva. Men sen i lördags har det ändå känts bra. Det har känts hanterbart att jag, om det nu är så, är sjuk igen och jag tror att jag kommer hantera sjukdomen på ett annat sätt än förra gången. Både igår och idag har jag dessutom varit på min arbetsträningsarbetsplats vilket har känts jätteskönt. Dom vet om beskedet och vi hade ett kort samtal om det igår morse, men annars handlar det om jobbet och det är nog just vad jag har behövt de senaste dagarna. Bara få göra annat än att sitta hemma och tänka. Min första tanke i torsdags var nästan att bara ligga hemma och inte göra något. Jag blev så ledsen och nerslagen av beskedet. Men i helgen fortsatte ju livet som vanligt och i och med att jag inte mår dåligt eller har ont på något sätt så känns det ändå som det vettigaste att träffa människor och göra sånt som jag ändå mår bra av. Jag mår verkligen inte bättre av att ge upp och bara lägga mig hemma och se på tv hela dagarna. Det hade dessutom fått mig att tänka på det hela tiden, vilket inte heller hade fått mig att må bättre. Så att göra saker om dagarna är det bästa jag kan göra och det jag trivs bäst med.
Igår hade vi dessutom storbesök i storstan. Min faster var här uppe för att träffa familjen. Så jag och faster var först på Hamam och sen var vi och åt tillsammans med pappa och storebror i Sickla. Det var riktigt skönt att vara på Hamam. Jag har aldrig varit på Hamam förut. Jag och faster var förra året på Yasuragi, men det här var något helt nytt. Vi fick kroppsskrubbning, skuminpackning, tvagning med dadelfibrer, lättare skummassage och hårtvätt. Väldigt skönt och väldigt avslappnande. Mannen som gjorde min behandling/badning var nog lite fundersam över alla ärren över min kropp, men var noga med att vara lite försiktig på låret där mitt stora ärr är efter operationen.
Efter Hamamet kände jag mig så len och så avslappnad. Nästan så att jag kunde somnat. Det var skönt att få prata med faster också. Hon är väldigt bra att prata med, om allt möjligt.
I söndags hade jag blivit sökt av Mentor Sverige. Det där mentorsprogrammet för ungdomar mellan 13 och 18. Dom hade nämligen intervjuat en ungdom som dom trodde passade bra med mig och ville matcha oss redan i måndags. Jag blev tvvärr tvungen att ringa tillbaka och säga som det var och vad jag hade fått för besked och tjejen som jag pratade med tyckte då att det var bäst för mig att tänka på mig själv och inte tänka på mentor. Jag uppmanar er alla som har ett intresse av att hjälpa andra och då framförallt ungdomar som vill ha en äldre person att umgås med, sök till Mentor Sverige. Det är ett utmärkt sätt att hjälpa andra bara genom att finnas till och det är många ungdomar som behöver stöd.
Blev just uppringd av sjuksköterskan på Radiumhemmet. Återbesök till min läkare den 6 juli.
Oro, återbesök och trötthet. Allt i ett..
Återbesök hos läkaren på torsdag. Jag är inte speciellt nervös den här gången. Kanske för att jag var nervös inför röntgen förra måndagen. Jag vet inte varför jag var så nervös inför att röntgas men inte inför att få resultatet. Jag tror det beror på att jag känner mig lugnare nu. Skrev ju tidigare att kroppen inte känns 100 %. Jag tror att jag kommit på vad det beror på och det har inget med cancer att göra (det har det väldigt sällan, men har man haft cancer en gång oroar man sig ofta för att få tillbaka det. Sån är jag i alla fall). Så därför känns det nog lugnande inför återbesöket.
Tröttheten fortsätter dock. Jag börjar bli så trött på tröttheten att jag snart skriker. Huvudet vill jobba på i 110, men kroppen orkar inte. Jag önskar att det var så lätt att bara tvinga sig, jag gör det allt som oftast. Men det slutar bara med att jag blir tröttare i slutändan. Jag försöker göra allt för att inte bli trött och jag hoppas att min kropp ska vänja sig.
Tröttheten är värst när jag kommer hem från arbetsträningen. Jag fixar lunch och sen fastnar jag alltid i soffan. Jag får tvinga mig upp och ut med hundarna. Hade det inte varit för hundpromenaden så hade jag nog somnat i soffan varje dag (det händer att jag gör det också. Men jag försöker låta bli). Men jag glädjs åt att tröttheten blir mindre och mindre påtaglig. I början var jag så trött att jag lätt somnade i soffan, utan att ens anstränga mig. Men nu tycker jag ändå att tröttheten är lättare att överkomma. Jag är visst trött, men inte akut trött. Vilket gör det lättare att ta tag i sånt som behöver göras. Dock känner jag att det är ett tag till att jag känner att jag orkar gå på gymmet efter jobbet. Det är lite tråkigt att det inte blir av, men jag orkar helt enkelt inte.
Det var en liten uppdatering såhär långt.
Gris-trött!
Usch vad trött jag varit de senaste två dagarna. Ikväll ligger jag till och med redan i sängen vid den här tiden (21.00). Igår tränade jag efter jobbet vilket resulterade i att jag var så trött på kvällen att jag fick dricka en kopp te för att hålla mig vaken. Och när jag vaknade i morse kände jag mig inte utvilad. Men när man gått upp och fått en hundpromenad och lite frukost i kroppen känner man sig ändå redo att gå till jobbet.
Men i eftermiddag har jag varit seg. Kroppen har varit trött, dock inte huvudet lika mycket som igår. Men har ändå fått akta mig lite för att inte somna på soffan. Jag vill inte vänja min kropp vid att sova eftermiddagslur. Så jag håller igång för att inte somna och lägger mig hellre tidigt.
Jag hoppas dock att tröttheten är något tillfälligt och att jag ändå känner mig hyfsat pigg i morgon. I morgon är ju onsdag, dagen efter medicindagen vilket också gör att jag blir trött. Men jag ska vinna över min trötthet.
Men jag känner att det är dags att sova nu. Så vi säger god natt!
Mentor Sverige
Jag blev rekomenderad att söka till att bli mentor av en vän till mig. Mentor är en organisation som utbildar personer över 20 år under en dag för att de senare ska bli mentorer till en ungdom. Ungdomarna är mellan 13 och 18 år och har själva sökt att få en mentor. Inga förkunskaper som mentor krävs.
Mentorskapet handlar om att vara en extra vuxen person i ungdomens liv. Man träffas två gånger i månaden och kan göra allt från att gå och fika, träna till att klättra eller gå på konsert.
Man söker via mentors hemsida (www.mentor.se) och blir sen kontaktad för att gå på intervju. Efter intervjun får man gå på en utbildningsdag och där efter blir man tilldelad en ungdom.
Jag var på mentorsutbildningen idag. Det är ca 140 ungdomar som väntar på att få en mentor tilldelad sig. Men det är bara 30 tillgängliga mentorer. Så jag uppmanar alla mina vänner som känner att dom vill och som har tid att söka till att bli mentor. Vi behövs verkligen och ungdomarna vill och behöver i många fall en extra vuxen att träffa ibland och göra roliga saker tillsammans med.
Så sök, sök, sök! Vi behövs.
Oro
Tröttheten har dock infunnit sig, varje dag. Det är så frustrerande. I mitt huvud skulle jag kunna jobba 100 %. Men min kropp är inte på samma nivå. Det är fruktansvärt frustrerande. Varje eftermiddag när jag kommit hem den här veckan har jag somnat i soffan. I onsdags sov jag HELA eftermiddagen. Jag sov nog tre timmar på soffan, och kunde lätt sova hela natten. Jag var till och med trött när jag vaknade på torsdagen. Jag vet att den tröttheten jag kände av i onsdags beror på min medicin som jag tar varje tisdagskväll. Men ändå. Det är så frustrerande att bli så utslagen. Att jag måste sova. Att jag blir så trött.
Jag vill verkligen jobba 100 %. Det är mitt mål att komma upp i 40 timmars arbetsvecka. Men jag är verkligen osäker på om jag någonsin kommer dit. Kommer jag någonstans över 20 timmars arbetsvecka ska jag vara glad. Det värsta är att jag då kommer vara beroende av att någon försörjer mig. Det är absolut det värsta. Pengarna. Hur klarar man sig rent ekonomiskt på en halv lön? Jag blir så arg på vår sittande regerings politik. Jag har inte valt att bli sjuk. Jag har inte valt att bli trött av att jobba, jag kan inte göra något åt det. Ändå måste jag straffas.
Det gäller att kriga. Jag vill tillbaka på arbetsmarknaden. Jag vill tillbaka till livet. Så är det. Punkt slut.
Ny på jobbet
Idag var första dagen på nya arbetsträningsplatsen. Mitt på söder, vilket känns lite lyxigt. Fina lokaler och trevliga kollegor. Jag hoppas och tror att det kan bli riktigt bra det här. Jag är peppad och dom är väldigt stöttande så det känns bra. Och så har jag ju FK och AF i ryggen som stöttar mig på alla tänkbara sätt. Vilket känns väldigt skönt!
Men som vanligt när man börjar på ett nytt ställe, ska man berätta om sjukdomen eller ska man inte. Jag har så svårt att INTE berätta, eftersom att det är en del av mitt liv, en del jag fortfarande lever med och som är närvarande så ofta i mitt liv. Och kollegor är såna som man träffar ofta, som man delar mycket av tankar och känslor med, så det känns lite som ett måste att berätta för att dom ska förstå mig, lära känna mig och kanske också stötta mig om saker händer. Så jag valde att berätta. Sådär första dagen blir det väl lite konstigt när man dyker upp och säger "Hej jag har haft cancer", människor vågar inte fråga. Dom tänker och funderar, men frågar inte. Men jag hoppas och tror att alla kommer våga fråga så småningom. För jag vill att dom ska förstå.
Det är spännande med en ny arbetsplats. Det är roligt att försöka komma in i en ny arbetsgrupp. Det känns som riktigt bra människor och jag hoppas att jag kan göra ett bra arbete där. När man kommer hem blir jag dock trött. Idag blev jag nästan uppgiven över att jag blev trött. Men jag måste ha tron på att det blir bättre. Att ju mer jag försöker, desto bättre blir det med tröttheten. När jag tänker tillbaka på hur trött jag blev den första månaden på min första arbetsträningsplats så inser jag att jag kommit långt. Då var jag trött när jag väl var där, jag sov nästan på jobbet, så trött var jag. Och jag sov mycket och länge när jag väl kom hem. Nu är det mycket annorlunda, och jag måste som sagt ha tro på att det blir bättre, att jag kommer orka mer och att jag en dag kommer kunna ha ett arbete.
Ny dag i morgon. Jag vill kunna arbetsträna fyra dagar i veckan á 3 timmar per gång. Jag hoppas verkligen att jag orkar det och att det blir bra. Nu håller vi tummarna för att det här blir bra, så jag kommer vidare!
Påååsk
Påsken ska spenderas på landet. Även om det ska vara halvdåligt väder så ska det bli skönt att få träffa familjen, äta lite god mat och kanske något påskgodis.
Jag har ett litet dilemma. Mitt hår. Som ni alla vet så rakade jag ju av det när det började ramla av under cellgiftsbehandlingen. Och sen i november/december 2010 har det börjat växa ut. Nu är det tillräckligt långt för att jag ska kunna sätta upp det i tofs, vilket är jätteskönt. Men jag har ju inte klippt det sen det började växa ut. Och det är kanske dags. Jag är bara orolig att jag kommer tycka det är så fult att jag måste raka av allt igen. Jag vill nog ha långt hår igen, tror jag.. Och då känns det lite dumt att gå till frisören och klippa det. Hmm.. jag måste nog fortsätta fundera på saken.
Jaja.. Dags för veckans sista träningspass. Sen är det påsk!
Uppdatering om läget
Pappa och jag var ju på handboll i onsdags. Så jäkla roligt! Jag spelade ju själv handboll när jag var yngre, men slutade ungefär när jag var 14. Därefter var jag och min pappa varit väldigt intresserade och tittade på ganska många matcher när jag var i tonåren. Men på ganska många år nu har vi inte varit där och sett Skurus damer spela. Men i onsdags var första kvartsfinalen i SM-slutspelet. Då passade vi på att gå.
Det var riktigt kul att titta. Jag har ibland ångrat att jag slutade spela, för det var väldigt roligt och jag hade nog kunnat bli ganska bra. Men då ville jag inte lägga ner den tid och energi det krävdes för att bli bra och valde att sluta istället. Men vid vissa tillfällen, när man ser andra spela, så undrar man lite hur bra man egentligen kunde ha blivit. Nu spelar det ju ingen roll, jag får varken springa eller hoppa så handboll är en sport som är utesluten i min värld och till vissa delar känns det lite tråkigt.
Skuru vann ju (så klart!) den matchen men bäst av tre matcher gäller.
Lördag
Av någon konstig anleding får jag för mig att vakna tidigt. Jag vet inte om det beror på att Alvaro inte är hemma, eller om det är något annat. Men jag vaknar strax efter sju, varje morgon. Idag var visserligen mina hundar en bidragande orsak till att jag vaknade. Den ena hade tagit hela mitt täcke, och den andra stod och kraffsade på sängen med ena tassen. Som om han ville säga något viktigt. Fast jag tror inte det var något viktigt, för han la sig ner och somnade om, så fort han insåg att jag hade vaknat....
Idag ska jag försöka hjälpa min vän Cissi och hennes familj att flytta. Jag har lite ont i foten, så får ta det lite lugnt, men något ska jag väl kunna hjälpa till med tycker jag.
Annars känns det som om jag har massor att fixa innan Alvaro kommer hem i morgon. Jag vill hinna med att städa, ink att skura golven. Jag vill även hinna med att tvätta fönster.. Så vi får se hur det går, om jag hinner göra allt. Det hade varit trevligt om han fått komma hem till ett nystädat hem.
Dags att ta sig i kragen och flytta lite saker då.
Trevlig helg gott folk!
Ikea, my second home
Idag har jag varit på Arbetsförmedlingen. Min handläggare skrev in mig i systemet som arbetssökande på deltid. Som jag förstod det så kan arbetsförmedlare över hela landet söka på mig i registret. Men arbetsgivare kan inte söka efter mig. Handläggaren ska träffa en vd för ett företag som jobbar mot ungdomar här i veckan och berätta om mig, igår var jag på ett möte med en kvinna som kanske kan tänka sig att ge mig praktik på 50 procent, och jag ska på ett möte till nästa vecka om jobb/praktik. Jag hoppas verkligen att det blir bra och att jag snart kan jobba! Det hade ju varit toppen.
Har smsat till och från med pojkvännen också. Det är tur att det finns gratissms via internet. Det blir så mycket billigare då. Han mår bra, dom har fullt upp med att besöka olika platser där nere, men snart är han hemma igen. Det känns väldigt bra.
Först äta, sen Ikea!
Uppdatering
Veckan har varit väldigt bra. Foten mår ju utmärkt, den är glad och gör inte alls ont. Känns ju näst in till normalt faktiskt. Så jag har gått en del, vilket har känts fantastiskt. Det är underbart att få gå promenader, bland det bästa som finns!
Annars var jag ju på mötet med AF och FK i tisdags. Det gick verkligen över förväntan. Jag fick en väldigt bra och engagerad handläggare som verkligen var intresserad av att hjälpa till. Hon skulle genast kolla sina kontakter om det fanns något lämpligt åt mig. Toppen! Hon och jag ska ses den 21 för ett nytt besök. Även FK var positiva, vilket kändes väldigt skönt. Det är alltid bäst när jag känner att jag har stödet från FK för att kunna komma ut i arbetslivet. Så nu gäller det att hitta någon arbetsplats som jag kan börja arbeta på!
På torsdag åker pojkvännen iväg till Palestina. I 10 dagar ska han vara borta i ett krigsdrabbat område. Det känns lagom kul. På 10 dagar kommer jag nog inte titta på några nyheter alls. Det kommer nog bli många och långa promenader under dom 10 dagarna. Bara för att få tänka på något annat..
