Andas ut

Då var läkarbesöket avklarat. Mådde pyton hela morgonen, men kunde ändå sova ordenligt inatt. Mycket tankar i morse, tur att läkarbesöket var på morgonen.
 
Jag märkte direkt när hon kom och ropade upp mig att det var cancer. Jag vet inte hur jag vet det, men jag märker på henne att något inte är som det ska. Så frågade hon hur jag mådde, jag sa att jag hade ångest. Och då började hon berätta. Det man hade gjort punktion på i bäckenet/höften var sarkom, alltså den typen av cancer jag haft tidigare. En liten förändring, men den sitter där. Hon hade direkt fixat en tid hos ortopeden redan på måndag. Förändringen ska opereras bort. Så på måndag ska jag träffa den tredje sarkomortopeden. Troligtvis opereras förändringen bort inom två veckor.
 
Den andra förändringen hon pratade om förra gången, den som satt i lungan hade man studerat på röntgenbilderna och konstaterat att det inte är sarkom. Det är alltså inte en tumör. Förändringen beror på något annat och är inte farlig. Man kan få förändringar på lungorna bara av en enkel förkylning, det är inget som är farligt. Så det kändes bra.
 
Så nu känner jag mig lugn. Hon skulle föra vidare diskussion med barnonkologen (i och med att de flesta som får osteosarkom är barn och behandlas på barnonkologen) om någon annan behandling ska sättas in. Hon var tydlig med att påpeka att intravenösa cellgifter är inte att tala om när förändringen är så liten och jag redan går på interferon. Interferonet ska jag stå kvar på. Hon konstaterade att det fortfarande är hjälpsamt mot tumörerna i lungorna och hon vill inte ta bort den behandlingen. Eventuellt sätts någon annan behandling in i kombination med interferonet. Typ cellgifter i mindre dos, dvs i tablettform, eller något annat som är mildare men som ändå påverkar cancern. Hon var väldigt noga med att påpeka att man inte vill påverka min livskvalitet. Hon vill fortfarande att jag ska ha en bra vardag och kunna leva ett bra liv. Vilket känns skönt att hon tänker så. Det betyder att just nu är det inte "livräddning" man ska ägna sig åt med mig. Vilket säger att jag kommer leva ett bra tag till, som det ser ut. Det känns toppen!
 
Det känns jättebra. Det var nog det bästa beskedet jag kunde få (utöver att det inte var cancer alls). Skönt att få bekräftat att det inte är aktuellt med intravenösa cellgifter igen. Det var något jag oroade mig för väldigt mycket. Det är en väldigt tuff behandling och det känns skönt att få slippa det. Men det här är ett uppvaknande för mig. Läkarna har hela tiden sagt att cancern är kronisk och det här är ett bevis på att den fortfarande lever i min kropp. Jag bad om att få kontakt med en dietist. För jag tror på AntiCancerboken och dess budskap. Jag ska försöka få min kropp i ett bra skick så att den kan jobba mot cancern själv. Förhoppningen är att slippa få såna här besked i framtiden.
 
Men i alla fall. På måndag ska jag träffa ortopden på Karolinska. Förhoppningsvis blir det operation snart. Jag tänkte till och med vara så fräck att be honom om att ta ut skruvarna ur min nu mera läkta fot också när han ändå håller på och söva mig. Jag bloggar mer under helgen/veckan. Nu blir det en sväng till landet!
 

Inför återbesök 2

Sista dagen har passerat. Känslan idag har varit som om dagen varit min sista. Jag vet att det inte alls är så, men det är den sista inför att jag kan få ett väldigt tråkigt besked. Och dagen har på något sätt speglat det väldigt bra. Igår kväll insåg jag att idag skulle vara just den sista dagen. Det gav mig lite ångest men jag kunde ändå sova gott. På morgonpromenaden med hundarna hade jag lite småpanik. Jag försökte greppa allt som kunde ge mig tur och började leta runt bland gräset efter en fyrklöver. Jag fick nästan panik när jag insåg att jag inte skulle hitta någon och försökte resonera med mig själv om att "vad spelar det för roll? Skulle en fyrklöver kunna rädda dig från cancern? Sannolikt inte". Men man hoppas ju. Man griper efter alla halmstrån som finns...
 
Åkte ändå till min arbetsträning. Jag tror att det har varit min räddning de senaste veckorna. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade fått gå dit 4 gånger i veckan och göra helt andra saker än att grubbla. Där måste andra problem lösas, och även andras problem, inte mina. Det är väldigt skönt att finnas till för någon annan, då slutar man grubbla över sig själv, vilket är väldigt skön avkoppling. Alvaro och jag bestämde oss för att åka och se en bio ikväll. Det kändes som något nödvändigt och jag ville se något lättsmält. Så det fick bli Spiderman. En väldigt skön film och jag tyckte att den var väldigt bra. Jag har inte sett de andra med Kirsten Dunst, så jag kan inte jämföra, men gillar man Spiderman så tror jag nog att man kommr gilla den här filmen också. Alvaro som sett de andra Spidermanfilmerna sa att den här kändes mer mänsklig. Vilket var något positiv.
 
När bion var slut hittade jag en enkrona på stolen bredvid min. Jag inbillar mig att den ger mig någon sorts tur, så jag håller hårt i den!
 
Annars känner jag mig lite som ett nervvrak. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det känns bra i kroppen och jag hoppas att det återspelas i återbesöket i morgon (dvs att hon säger att det inte var något). Jag har njutit av den här dagen. På något sätt njuter man av de små sakerna. Sakerna i vardagen, som vanligtvis är där och som man inte lägger märke till, men som man ändå behöver för att må bra. Dom sakerna har jag njutit speciellt av idag.

Så oavsett vad som händer i morgon så kommer det gå bra. Jag är bestämd över att jag kan påverka min egen situation mer än vad jag tror och jag kommer kämpa där efter.
 
Jag hör av mig snart igen om hur det gick i morgon. Håll alla tummar ni kan i morgon bitti kl 10.00.

Helgen

Kom iväg till gymmet i fredags. Riktigt skönt faktiskt. Borde komma iväg oftare men lyckas alltid prioritera att göra annat (typ som att bli trött). Jag ska verkligen försöka komma iväg i alla fall två gånger i veckan. Jag känner verkligen att jag behöver det. Glädjande nog hade jag inte tappat allt för mycket styrka eller kondition. Yay!
 
Helgen har spenderats ute på landet med mamma, pappa, hundar, sambo, bror och brors flickvän. Brorsans tjej är från Thailand och kom till Sverige för första gången i måndags. Jättekul att träffa henne. Dock inser man hur dålig engelska man har när man ska försöka prata med någon annan som inte heller har engelska som modersmål. Det blir endel svengelska och vi i familjen får försöka hjälpa varandra för att kunna förklara. Tur att hon förstod engelska och kunde prata mycket själv. Och så är ju brorsan engelsklärare, så han kan bättre engelska än någon av oss andra. Men det har varit rikigt trevligt. Alvaro fyllde ju år också, vilket vi firade och han fick en schwartzwald-tårta som han önskade sig som födelsedagstårta.
 
Har faktiskt inte tänkt så mycket på cancern i helgen. Det känns väldigt skönt att jag kan tänka bort den ofta. Det är nog behövligt, annars hade jag nog gått ner mig och blivit väldigt ledsen/deprimerad, vilket hade påverkat mitt allmäntillstånd och mitt liv. Jag är glad så länge jag kan leva ett liv utan att tänka på cancern jämt.
 
För dig som läser min blogg kanske det låter konstigt ibland. Jag skriver ofta vad jag känner och tycker och ibland är det nog svårt som läsare att hänga med. I början, när jag fick beskedet, var jag väldigt negativ och var helt säker på att det var en tumör dom hade hittat i höften. Nu är jag inte alls så säker på att det är så. Och det är nog svårt att hänga med i alla tankar och reflektioner som jag har. Allt kommer ju faktiskt inte ut i bloggen. Men jag kan meddela att jag tänker mycket. För även om jag inte tänker på cancern 24h om dygnet så tänker jag på det ibland. Och när jag väl tänker så är det mycket tankar. Jag försöker tänka logiskt, har olika hypoteser och försöker reda ut vad som är sagt och vad som inte är sagt. Vad som skulle kunna vara sant och vad som inte är sant. Det blir endel tankar och man pendlar mycket mellan hopp och förtvivlan. Jag försöker alltid tänka logiskt och vara positiv. Det är inte alltid det blir så (som när man får beskedet tex), men jag kämpar på med mina tankar varje dag. Speciellt att försöka leva i nuet och inte sväva iväg och anta en massa saker som inte är givna än. Ingen vet vad som händer på fredag och fram till fredag så ska jag leva precis som vanligt. Sen får vi ta det därifrån.
 
En sak är säker, jag har mål i livet som jag inte uppmått än. Det finns så mycket jag vill göra och åstadkomma innan jag dör, så att gå ännu en omgång med cancern (om det så krävs) gör jag gärna om det betyder att jag får uppnå mina drömmar. 

Positiv!

Jag känner mig otroligt positiv just nu. Positiv inför beskedet och positiv inför framtiden. Just nu känns det som om inget kan stoppa mig från vad jag vill. Det känns väldigt skönt. Känslan är skön i hela kroppen, även om jag fortfarande känner av höften.
 
Det där med höften är väldigt konstigt tycker jag. Senast på läkarbesöket så sa jag till min läkare att jag tror att jag känner av den där grejen som dom tog prover på igår. MEN igår när dom tog prover så var det inte ens i närheten av där jag har ont. Jag har ont i höften, dom tog prover på bäcken-kanten. Så jag tror inte alls att det hör ihop. Det som gör ont i höften är mer muskulärt eller senor som gör ont (tror jag). Det känns inte som om det gör ont i skelettet och det är det jag trott hela tiden att det är muskulärt och inte något med skelettet. Men så när hon frågade om jag "kände av det i höften" så trodde jag ju att smärtan hängde ihop med det där vad det nu är. Så efter det hade jag ju jäkligt ont, vilket troligtvis var psykologiskt. Men men. Jag har hittat ett sätt att strecha det där muskelfästet eller vad det nu kan vara som gör så jäkla ont ibland. Jag hoppas att det kan bli bättre snart, jag har ju haft ont ett tag där.
 
I helgen blir det ut till landet igen. Det ska bli skönt att vara där ute med familjen och i helgen blir det lite firande också, eftersom att min sambo fyller år!
 
Jag vill att mitt liv ska fortsätta i den här riktningen. Det känns så skönt och så bra och jag vet vad jag vill. Kan det se till att bli så då också? Jag ska kämpa för att få som jag vill.

Punktionen avklarad

Då var punktionen av vad det nu är i höften. Det gick ganska smidigt. Patologen var där... Han tog proverna senast när jag hade lårtumören. Han gör bara onda saker mot mig (det är ju för en god sak, men det gör ont och är ofta obehagligt).
 
Det gick i alla fall till så att jag fick åka igenom DT:n en gång för att mäta vart man skulle sticka med nålen. Sen kom en röntgenläkare in och stack ner nålen i huden. Sen åkte jag igenom DTn igen för att se att nålen var påväg mot det man vill punktera. Sen tryckte han ner nålen helt och röntgade ytterligare en gång för att se att den var på rätt ställe. Sen kom patologen och tog sitt prov (och det var verkligen inte skönt. Själva sticket kunde jag hantera, men när han kommer och börjar grejja och sånt, det är inte skönt alls! Det är så svårt att förklara hur han gör också. Men tänk er att ni har en nål nerstucken i skelettet, och så kommer någon och liksom rör på den där nålen, upp och ner, upp och ner, runt runt. Ungefär så känns det. Obehagligt är bara förnamnet.).
 
Efter det skulle patologen bara titta på proverna för att se om provet var tillräckligt bra för att kunna göra en bedöming av vad det är (själva bedömningen gjorde han inte utan han bara tittade på provet). Eventuellt hade man behövt ta liten större provbit av vad det nu är i höften. Men det behövdes inte, som tur var!

Sen fick jag gå hem. Väldigt smidigt och skönt. Lilla nålen och ett enkelt prov. Nu är det bara väntan på att få svar hos Lidbrink nästa fredag. Till dess gäller att njuta av livet!

Punktion av bäcken och höftleder

Idag ska jag till KS för att punktera vad det nu är i höften jag har. Jag är lite nervös. Dock inte för själva resultatet, för det får jag ändå inte reda på för än nästa fredag när jag ska tillbaka till Lidbrink. Det jag är mest nervös över är att det kommer göra ont. När jag hade min stora tumör i benet fick man ta cellprover vid två olika tillfällen. Och det är inte skönt kan jag meddela. Att få en nål nerstucken (eller ner skjuten) i skelettet.
 
Min sambo jobbar på röntgen på ett helt annat sjukhus, så han berättade hur dom gör när dom tar cellprover på olika organ. Med hjälp av en "pistol" som man skjuter ut en nål. Och det var precis vad dom gjorde andra gången dom tog cellprover på min tumör jag hade i benet. Så det är jag förberedd på. Och dom brukar bedöva innan dom gör stick. Vilket är bra, MEN det gör jävligt ont, själva bedövningen. Såatte... Jag är förberedd på smärta och obehag. Tur att det går fort i alla fall.
 
Jag känner att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Igår när jag somnade hade jag en sån go känsla. Det kändes så bra. Jag kunde riktigt tänka hur min läkare sa att det inte var något och att jag blev så glad att jag kramade om henne. Det kändes så skönt. Som om hela kroppen bara slappnade av, som om att all oro bara försvann. Jag kände mig lugn och glad och sov gott.
 
Jag hoppas att jag kan få den känslan lite oftare. Det var så skönt att kunna känna sig lugn och bara avslappnad. Inte tänka negativt utan bara känna glädje och att allt kommer bli bra. Det är visserligen svårt att kontrollera vad man tänker och vad man känner. Men jag måste försöka. För det gör mig inte bättre att fundera och gå och oroa mig över saker jag inte kan påverka. Det jag kan påverka är mig själv, hur jag tänker och hur jag mår. Och så länge jag försöker ha en bra och positiv känsla i kroppen så tror jag att det är till fördel i många sammanhang i livet. Så det gäller att kämpa på med det!

Måndagsoro helt enkelt

Min blogg-app fungerar inte på min mobiltelefon. Där av den dåliga uppdateringen. Det har varit mycket att uppdatera den senaste tiden, men det har inte blivit av för att jag har inte haft orken eller tiden att sätta mig vid en dator för att få ner det jag känner och tänker. Det är så mycket lättare med appen, men av någon anledning kan jag inte logga in via den just nu. Tråkigt men sant.
 
Livet känns allt bra konstigt just nu. Det trummar på som vanligt, men tankar på cancern och tankar på att allt kan förändras om bara några veckor finns ständigt närvarande. Första dagarna efter beskedet kändes det jättekonstigt. Hur kan allt fortsätta som vanligt när jag har fått det här beskedet? Men ändå fortsatte JAG på samma sätt, gick till jobbet, tog hundpromenader, träffade vänner och umgicks med familjen. Cancern finns hela tiden närvarande, men just nu är den bara där, som en mörk skugga, men inget händer.
 
Det är så mycket tankar. Mycket tankar på beskedet nästa fredag. Vad kommer hon säga, vad kommer hända? Mer cellgifter? Hur kommer det fungera? Hur kommer min kropp reagera den här gången? Senast fick cellgiftsbehandlingen avbrytas och plan B upprättas. Jag lever just nu med plan b och jag är orolig och funderar på hur många plan c, d, e, f osv, som finns. Hur många livlinor har jag?

Så tänker jag på anti cancerboken. Jag vill tro att jag kan påverka allt själv. Det har lett till att jag dricker grönt te som om det vore medicin, jag försöker äta så mycket bra mat som bara är möjligt. Men varje gång jag äter något som är mindre bra får jag småångest, jag får för mig att saker börjar växa och jag mår dåligt. Jag försöker intala mig att cancer inte växer så snabbt, som bara över en dag. En cancer uppkommer på mellan 5 och 20 år. Men jag hoppas och tror att jag ändå kan påverka min situation mer än vad dagens medicin tror.
 
Så är det tankarna på döden. För jag lovar, dom finns där. Det känns absurt när jag har vänner som knappt bekymrar sig över vad dom gör med sina liv och jag själv sitter och funderar på om döden är närmare än vad jag kan ana. Men så tänker jag att så får jag ju inte tänka. För så fort jag ger upp så kommer det gå fort. Ger man upp så tar cancern över väldigt snabbt. Så det gäller att vara stark och inte ge upp.
 
Jag har förberett mig på allt. På att min läkare kommer med det värsta tänkbara beskedet. Att nu är det cellgifter som gäller. För mig är det det värsta beskedet jag kan få. Men det är också mycket tankar på att om det nu är cancer, så skulle hon lika gärna kunna säga att cancercellerna är långsamma och inte alls så aggresiva och att man hoppas att det hela löser sig av sig själv... Eller så säger hon att det bara var falskt alarm.
 
Ovissheten är värst, tror jag. Jag vill veta. Fast vill jag det? Just nu lever jag ju mitt liv som jag gjort en längre tid nu och jag trivs bra med det. Men jag vet ju att det är något jag måste veta, för att kunna fortsätta mitt liv.
 
Men det är verkligen som sagt, vad som inte dödar härdar. Och jag känner att jag känner mig starkare den här gången, med all kunskap jag har om hur det är och vad som händer. Det stärker mig på något sätt. Även om jag är mer medveten om hur tufft det är att gå igenom allt igen.
 
Lite tankar såhär en måndagskväll. Kände att jag behövde skriva av mig. Mycket tankar finns som sagt och dom måste ut. På ett eller annat sätt. Idag blev det genom bloggen.

Biopsi och röntgen

Idag kom tiden för röntgen. Nästa onsdag ska jag dit och få tumören (eller vad det nu är) punkterad och undersökt. Själva undersökningen skulle ta 20 minuter och det skulle inte göra ont försäkrade dom mig i brevet. (Förutom det att man ska ta biopsi genom nålstick i min höft vilket jag har testat på förut på förra bentumören och det var INTE skönt....) Det skulle det ta ungefär en vecka att få själva resultatet. Vilket skickas till min läkare. Så jag har ringt min läkare för att få tid för återbesök.

Även om det är ganska skönt att fortsätta som jag gjort de senaste dagarna, dvs ignorera problemet och fortsätta som vanligt, så vet jag att det inte är det smartaste sättet att hantera det hela på. Även om det känns jobbigt att få resultatet från biopsin så måste jag ändå få reda på vad det är och vad som eventuellt händer efter det.

I torsdags och fredags var jag ganska nerslagen. Jag kände mig ganska ledsen och uppgiven och det var mycket tankar på allt möjligt. Både negativa och till viss del positiva. Men sen i lördags har det ändå känts bra. Det har känts hanterbart att jag, om det nu är så, är sjuk igen och jag tror att jag kommer hantera sjukdomen på ett annat sätt än förra gången. Både igår och idag har jag dessutom varit på min arbetsträningsarbetsplats vilket har känts jätteskönt. Dom vet om beskedet och vi hade ett kort samtal om det igår morse, men annars handlar det om jobbet och det är nog just vad jag har behövt de senaste dagarna. Bara få göra annat än att sitta hemma och tänka. Min första tanke i torsdags var nästan att bara ligga hemma och inte göra något. Jag blev så ledsen och nerslagen av beskedet. Men i helgen fortsatte ju livet som vanligt och i och med att jag inte mår dåligt eller har ont på något sätt så känns det ändå som det vettigaste att träffa människor och göra sånt som jag ändå mår bra av. Jag mår verkligen inte bättre av att ge upp och bara lägga mig hemma och se på tv hela dagarna. Det hade dessutom fått mig att tänka på det hela tiden, vilket inte heller hade fått mig att må bättre. Så att göra saker om dagarna är det bästa jag kan göra och det jag trivs bäst med.

Igår hade vi dessutom storbesök i storstan. Min faster var här uppe för att träffa familjen. Så jag och faster var först på Hamam och sen var vi och åt tillsammans med pappa och storebror i Sickla. Det var riktigt skönt att vara på Hamam. Jag har aldrig varit på Hamam förut. Jag och faster var förra året på Yasuragi, men det här var något helt nytt. Vi fick kroppsskrubbning, skuminpackning, tvagning med dadelfibrer, lättare skummassage och hårtvätt. Väldigt skönt och väldigt avslappnande. Mannen som gjorde min behandling/badning var nog lite fundersam över alla ärren över min kropp, men var noga med att vara lite försiktig på låret där mitt stora ärr är efter operationen.

Efter Hamamet kände jag mig så len och så avslappnad. Nästan så att jag kunde somnat. Det var skönt att få prata med faster också. Hon är väldigt bra att prata med, om allt möjligt.

I söndags hade jag blivit sökt av Mentor Sverige. Det där mentorsprogrammet för ungdomar mellan 13 och 18. Dom hade nämligen intervjuat en ungdom som dom trodde passade bra med mig och ville matcha oss redan i måndags. Jag blev tvvärr tvungen att ringa tillbaka och säga som det var och vad jag hade fått för besked och tjejen som jag pratade med tyckte då att det var bäst för mig att tänka på mig själv och inte tänka på mentor. Jag uppmanar er alla som har ett intresse av att hjälpa andra och då framförallt ungdomar som vill ha en äldre person att umgås med, sök till Mentor Sverige. Det är ett utmärkt sätt att hjälpa andra bara genom att finnas till och det är många ungdomar som behöver stöd.

Blev just uppringd av sjuksköterskan på Radiumhemmet. Återbesök till min läkare den 6 juli.

Tankarna om gårdagen

God morgon!

Det är trots allt en ganska god morgon. Jag sov bra, även om jag vaknade tidigt när pojkvännen skulle gå till jobbet. Men det gjorde att vi fick lite tid tillsammans innan han åkte iväg. I helgen ska han nämligen medverka på ett seminarium om Palestinakonflikten, något som varit planerat länge. Och jag tror att det är bra för honom att få åka iväg och försöka tänka på något annat just nu.

Det var mycket tårar igår. Framförallt från mig. Det känns väldigt jobbigt alltihopa och jag är på något dumt sätt ganska säker på att det är en tumör jag har i höften/bäckenet. Jag tror att det handlar om att jag måste förbereda mig. Jag måste förbereda mig på att det nu kommer en period som kommer vara tuff, min kropp kommer inte må bra, men jag vet att jag kommer klara det och att det kommer bli bättre tillslut. Jag måste ställa mig in på det och om det inte blir så, om det visar sig att det är något annat än cancer i skelettet så är det bara glädje. Då är det bara bra och jag kan vara glad och fortsätta leva som jag gjort tidigare.

En av anledningarna till att jag tror att det är en tumör är för att jag känner av den. Min läkare frågade mig igår om det är något jag känner av och det gör jag. Jag har känt av en smärta i min högra höft i någon månads tid. Jag har själv inte trott att det är något. Smärtan är inte ihållande och jag har trott att det är någon överansträngning eller smärta i musklerna. Och sen igår har jag märkt av smärtan mer än tidigare. Det är mest psykologiskt, när det är något som man inte tror är något viktigt så kan smärtan tänkas bort, men så fort det blir livshotande känns det av mycket mer. Och smärtan är inte ihållande, jag kan sitta i ställningar som gör att det inte känns och jag kan gå utan att det påverkar mig nämnvärt. Vilket känns skönt.

Vissa stunder igår ville jag bara ge upp. Jag ville bara lägga mig ner, inte göra något och bara strejka. Jag tappade lite orken. Tyvärr blir det ju så ibland. Att det känns som att det är så mycket som bara kastas över en, så man inte orkar stå upp och bara ta slag efter slag. Men jag är så envis och jag blir så arg på mig själv och inser att jag inte kommer må bättre av att ge upp. Så det gick lite i perioder igår. Att ge upp och sen att övervinna det hela för att fortsätta streta på.

Men idag åker jag till landet med mamma, pappa, storebror och hundar. Det blir lite som förra gången. Vi hängde ute på landstället och bara umgicks. Inga krav, bara vara tillsammans. Det är viktigt och så skönt att kunna göra det. Kunna prata, diskutera och må bra. Det behövs verkligen.

Oklara besked på läkarbesöket.

Fick inga bra besked under läkarbesöket. Det kunde absolut varit värre, men helst av allt hade hon sagt att allt ser ut som vanligt. Och sen var det bara att gå hem.

Men det såg inte ut som vanligt. Av någon anledning så har en tumör i lungan växt. Jag fattade inte hur mycket, men den är nu 13 mm. Och det är bara en som växt. Jag har säkert en 6-7 stycken till. Men dom har inte växt. Bara en har växt. Varför fattar inte jag och det här var något som min läkare inte pratade så mycket om. Hon tyckte att 13 mm inte var så stort och sen var det inte så mycket mer med det.

På röntgen hade man också hittat något i skelettet i min höft. Det är också här väldigt oklart vad det är, men det är något som inte funnits där tidigare och det är något som man vill ta biopsi-prover på. Så jag får snart en remiss att åka till sjukhuset och göra en biopsi på min höft. Och sen ska jag tillbaka till sjukhuset för att få reda på vad det är.

Mer än så fick vi inte veta.

Mina första tankar var att nu börjar det igen. Cellgifter, tappa håret, må skit, inte få sova hemma utan ligga på sjukhus, inte få gå promenader med hundarna, inte få vara på jobbet... Allt det där. Hela min framtid som jag tänkt på bara försvann. Jag är åter i att leva för dagen. Bara för dagen och inget mer.

Jag inser att det här inte behöver vara något alls. Det behöver inte betyda något och det behöver inte betyda att jag måste gå igenom allt igen. Men det är min värsta mardröm. Att få tillbaka cancern.

Det är mycket tankar nu. Både tankar på vad som kan hända men också på hur jag ska hantera det. Jag vill inte ge upp och bara lägga mig i sängen och spela död. Jag funkar inte så och det hade inte gjort att jag mår bättre heller. Det gäller att fortsätta fightas.

Och än så länge så är inget oförändrat. Jag ska till sjukhuset och göra en biopsi. Innan dess kommer livet fortsätta som vanligt. Och så ska jag också hantera det.

Jag mår bra. Det tänkte jag fortsätta med!

Läkarbesök

Är på väg till KS för att få svar på röntgen. Är lite nervös nu. På något sjukt sätt måste jag förbereda mig på allt. Så även om jag inte tror att röntgen kommer visa på något så har jag ändå funderat över olika scenarion.

Det känns så konstigt bara. Alla andra fortsätter med sina liv. Och här sitter jag och funderar på om jag kommer få ett besked som säger att jag inte kan fortsätta mitt liv på samma sätt. Undra om de andra på tunnelbanan kan fundera i samma banor. Eller i alla fall om dom gör. Jag gjorde nog inte det innan sjukdomen. För det känns så brutalt att tänka sig att man kanske inte fyller mer än 30 år...

Jaja. Lite tankar såhär på morgonen. Även om inlägget verkar väldigt negativt så känner jag mig glad. Det känns skönt och jag tror på positiva besked!


Undersökningsobjekt

Idag fick jag återigen vara undersökningsobjekt. Jag har nämligen en dubbel portacath inopererad på bröstkorgen under huden (se bild nedan). Det är väldigt ovanligt att man har en dubbel vilket gör att sjukvårdspersonalen alltid blir lite extra nervösa. Ofta är sjuksköterskorna på en vanlig vårdcentral inte vana att spola portacaths överhuvud taget, att då ha en dubbel är väldigt förvirrande för dom.

När jag låg på sjukhuset var  till och med sköterskorna på avdelningen ovana. Trots att andra med osteosarkom behandlats på samma avdelning. Ibland var det flera sjuksköterskor som ville undersöka min port bara för att dom inte hade sett någon med två ingångar förut.

Men idag när jag var på vårdcentralen för att spola igenom porten så var det en ny sköterska som ville vara med och känna på porten. Absolut, kläm på sa jag och hon kände och såg lite fundersam ut. Sköterskan som gjorde själva nålsticken var dock van och skötte sig fint (trots att hon stack fel en gång och fick sticka om, vilket aldrig är skönt).

Jag tycker dock att det är kul att vara lite speciell, om det även bara gäller min portacath.



Min bibel - Det är ditt val

Igår fick jag ett litet påpekande att anti-cancerboken inte alls är någon vetenskaplig bok. Och det är den ju inte. Det är en bok som visar på vissa företeelser, studier på cell- och djurnivå, och av det drar författaren och i viss mån också läsaren vissa slutsatser. Det finns inga absolut fakta, och det finns inga vetenskapliga studier på människor som säger att vissa livsmedel fungerar, vissa fungerar inte. De studier som gjorts på människor är större studier där människor ändrat livsstil genom att ändra matvanor, blir mer fysiskt aktiva och de har fått hjälp att hantera sina känslor. Det har gått väldigt bra i dessa studer, men man vet inte av vilken anledning det gått bra. Det kanske skulle ha gått bra för dessa patienter ändå. Man vet inte. Och det finns inga absoluta sanningar. Antingen så väljer man att tro på budskapet i boken, eller så gör man det inte.

Efter att ha läst boken så kunde jag inte blunda för det som stod i den. När jag låg på sjukhuset och fick cellgifter så lovade jag mig själv att jag skulle göra ALLT, och då menar jag ALLT för att jag skulle slippa gå igenom det igen. Om ALLT då menas att ändra sitt liv till ett mer hälsosamt liv, då gör jag det. Det är väldigt enkelt. Att hamna i samma situation igen, att bli sjuk i cancer, att fara för sitt liv, att ligga på sjukhus, att bli nedbruten både mentalt och fysiskt och veta om att jag kanske hade kunnat göra något åt det här. Mitt liv kanske hade sett annorlunda ut, jag hade kanske kunnat vara lika glad som människorna som jag ser genom bilfönstret när jag åker mellan mitt hem och sjukhuset. Jag vill inte hamna i den situationen och känna att jag ångrar mig. Att jag inte gjort allt för att kunna slippa må dåligt, att slippa få oroa mig om jag kommer leva efter 30. För mig är det väldigt enkelt. Jag har valt att leva mer hälsosamt, du kan välja göra det samma om du tror på det. Tror du inte på det så tänker ingen tvinga dig. Men jag önskar att du fortsätter läsa min blogg för att bli med medveten om kost och hälsa, så kan du själv sen välja om du vill tro på det eller inte. Jag vill göra folk mer medvetna. Sen har alla individer ett val att ta till sig informationen eller sätta sig emot det.

Så jag tänker fortsätta blogga om boken. Jag gillar den och den ger mig hopp. Det är det enda som betyder något för mig.

Blivit med soffa

Mitt liv börjar ta en ny form. Jag håller på att flytta ihop med min pojkvän och bli sambo. Det känns väldigt bra. På något sätt trodde jag inte att livet skulle komma hit. Att jag inte skulle hitta någon som orkar leva med mig. För att leva med mig innebär också att leva med min sjukdom och oron för att den ska komma tillbaka. Det är nog många som skulle dra öronen åt sig, men min kärlek står vid min sida, varje dag.

I dag har vi varit på Mio och köpt soffa och tv-bänk. Det känns väldigt speciellt att köpa möbler ihop, det känns väldigt rätt (och väldigt vuxet). Jag har en bra känsla för framtiden just nu. Jag ska kämpa för att saker ska fixa sig på det sättet jag vill att det ska fixas. Det kanske tar lite tid. Men det bara ska gå. För det har jag bestämt!

Ikväll blir det bio. Vi ska se Safe house.

(Bilden är ju självklart på min kärlek)


Någonting

Har som vanligt varit dålig på att uppdatera bloggen. Har just nu en period där jag gör annat än att sitta på internet. Eller i alla fall sitta vid datorn. Och då blir tyvärr blogginläggen färre. Jag kan uppdatera bloggen via telefonen. Men det är bara så jobbigt att skriva längre inlägg på telefonen. Det går ju så mycket lättare när man har ett helt tangentbord att skriva på.

Men nu är jag här!

Vi var ju tillbaka hos läkaren i måndags, jag och pojkvännen. Jag kände mig stark och ganska lugn inför det besöket. Som jag skrev innan så är det ju ALLTID tankar på hur bedömningen av senaste röntgenundersökningen blir. Men man försöker tänka positivt. Jag har dock lite svårt för att vara bara positiv varje gång. När jag fick min diagnos gjorde jag samma dag en DT-röntgen (datortomografi) på lungorna för att se att den inte hade spridigt sig. Jag försökte vara väldigt positiv inför resultatet på den röntgen. Försökte intala mig själv att om jag hade tumörer i lungorna så hade jag märkt av något. Jag googlade till och med på symptom om man har tumörer i lungorna och då var det symptom som hosta, anfåddhet, hosta blod osv. Något jag inte alls märkte av. Inte ens anfåddhet. Så jag var nästan övertygad om att det inte var något i lungorna. Men så fick jag ju veta på läkarbesöket tre dagar senare att så var det visst. Jag hade visst små, små, små tumörer i lungorna. Därför kan jag aldrig känna mig helt säker. För det finns cancertumörer man inte känner av, vilket är det hemska med den här sjukdomen.

Och det första hon berättade var att röntgenläkaren hade hittat "något litet" som han inte var säker på vad det var. Mitt hjärta stannade typ. Men min läkare pratade vidare som om inget hade hänt. Jag började tänka en massa saker men reagerade kraftigt på att hon lät som vanligt. Inte som hon brukar när hon är orolig eller när något i min vardag måste förändras. Så tog hon upp röntgenbilden och tittade igenom den, och läste röntgenläkarens beskrivning av vad han hittat. Det var på den högra lungan, bak på ryggen. På bilden såg det lite ut som ett vitt "blurr". Och direkt när vi såg vart han hade satt en pil förstod vi vad det var. Det är mitt ärr på lungan, sen dom gjorde biopsi på två tumörer för snart ett år sen. Då mådde jag genast bättre. Så förklarade min läkare att hon skulle dubbelkolla med röntgenläkaren bara för att få besked om att det var just det "blurret" som han menade. Men att det var så vi tre i rummet tolkade det. Och så sa hon att troligtvis var inte röntgenläkaren uppdaterad på att jag hade genomgått den operationen och det var därför han hade skrivit så.

Jag andades ut.. Man blir ju skitnervös inför såna besked. Speciellt när jag vet fakta. Att medicinen jag går på egentligen bara ska bromsa utvecklingen av tumörerna så att min kropp får tillräcklig återhämtning för att den tog så mycket stryk av cellgifterna. Och de cellgifter man vanligtvis behandlar osteosarkom med, den ena tar min kropp otroligt mycket stryk av, och de andra två tar inte på tumörerna. Min bentumör hade växt under cellgiftsperioden, inte dött som är förhoppningen. Så jag är väldigt glad så länge jag kan ta mina sprutor en gång i veckan och önskar att det kan vara så resten av livet.

Annars är livet rätt bra. Foten vill fortfarande inte riktigt som jag vill men det går bättre och bättre. Speciellt när det är barmark ute. Då känns det riktigt bra. Då känner jag mig stabil på fötterna och kan gå på i en riktigt bra takt. Då och då hugger det till i foten. Men den känns ändå mer rörlig nu är vad den gjorde förut. Så framsteg görs även på den fronten!

Och så håller vi alla tummarna för att det är vår nu och att vi slipper mer snö!


Läkarbesök

Då var det dags för läkarbesök igen. I morgon ska jag och pojkvännen till KS för att träffa onkologen och få besked om röntgen. Jag är som vanligt nervös men känner mig ändå hyfsat lugn. Men det är ändå mycket tankar. Tankar på hur bra jag har det och jag vill inte ha något besked som förändrar min vardag.

Men i morgon vet vi. Jag känner mig trots allt stark nu.

Trevlig söndagskväll!


Fighters

Blev kontaktad för någon vecka sen av en tjej som startat en facebookgrupp för oss som har/har haft osteosarkom. Har nu varit medlem där en vecka, och det har väl inte varit extemt mycket kontaktskapande än (folk har ju firat jul och firar väl fortfarande jul och sånt med sina familjer och har inte tid att kolla facebook). Men jag gillar tanken, och vi är några ändå som pratar och skriver till varandra där. Gruppen är sluten, så vi kan prata om allt, om sjukdomen, om våra små och stora problem som kommit med sjukdomen. Det känns väldigt bra. Jag träffade en kille (i somras) som har haft samma sjukdom som jag och en kvinna när jag låg inne för cellgifter som hade osteosarkom i käken. Det är dom jag träffat med samma sjukdom. Men här är vi nu typ 6 eller 7 tjejer som har haft samma sjukdom (men på lite olika ställen), som gått igenom mycket.

Idag yttrade jag för mina föräldrar att det kommer kännas konstigt när mitt gips åker av. Med cancern har jag på något sätt lärt mig att acceptera tillstånd som om de skulle vara permanenta. Tex som med min protes, eller som mina domningar i armar och ben. Det är såna saker man lär sig att leva med. Men jag inser nu att gipset kommer åka av. Jag kommer förhoppningsvis vara fullt återställd om några veckor. Och det känns lite konstigt. Jag har accepterat gipset och nu när jag får gå på det så känns det inte så konstigt. Det är lite krångligare än utan, men det går bra ändå. Men trots att jag har vetat hela tiden att gipset kommer åka av, så har jag ändå inte kunnat tänka på det så mycket. Det har varit så långt bort i tiden. Men nu är det snart här. Mindre än två veckor kvar innan gipset åker av och jag ska börja öva upp att gå på min fot igen.

I morgon åker jag tillbaka till stan. Jag ska på ett besök hos min sjukgymnast. Jag hoppas att jag kan få lite nya övningar som jag kan göra nu innan gipset åker av. Det behövs verkligen. Jag tror att jag tappat lite muskler i låret nu när jag inte fått stödja. Jag har jobbat på med mina övningar. Men det är ändå inte samma sak som när man kan träna som vanligt. Men jag hoppas på att det går fort att rehabilitera och sen hoppas jag på att jag och pojkvännen kan åka iväg på någon resa i alla fall. Resan till Uruguay blev ju inställd pga min fot. Men vi hoppas att vi kommer iväg något iaf, även om det kanske inte blir en långresa just nu. Vi får se!

God fortsättning och gott nytt år kära vänner!

Fantasilös rubriksättning

Nu har det snart gått tre veckor sen min pojkvän åkte iväg till USA. Vilket betyder att han snart är hemma. I morgon får jag träffa honom igen, vilket känns väldigt skönt. Jag har saknat honom mycket.

De senaste blogginläggen har handlat om min medicin. Igår ringde min faster mig och tyckte att vi borde göra något åt problemet. Så hon ringde till läkemedelsdistributören och frågade hur det stod till. Och han menade på att just det läkemedlet jag tar (eller snarare just den dosen, förfylld i en spruta) hade varit restnoterad men var på väg till de apotek som hade beställt den. Annars menade han på att min medicin finns i en högre dos (den är på 80 mikrogram, den jag tar är på 50, men man kunde ställa in sprutan så att jag fick rätt dos) eller i pulver och vätskeform och att man blandade och gjorde sprutan själv. Dessa två alternativ har funnits hela tiden, dom sprutorna (alternativt pulver och vätska) har funnits att tillgå hela tiden. Jag antar bara då att det inte är så farligt att vara utan Interferonet, eftersom läkarna inte har meddelat att det går att lösa på det här sättet. Igår ringde jag apoteket där jag beställt min medicin men hon hade inte fått in den än, och skulle, om den kom in idag, skicka mig ett sms. Jag har inte fått något sms.. vilket känns väldigt konstigt.. Och dom har stängt i morgon.. Och jag åker tillbaka till Stockholm i morgon.. Vet inte hur jag ska lösa det riktigt..

Jag har snart läst ut min anti cancerbok. Det är nästa med sorg och lite vemod jag slutar läsa den. Det finns SÅ mycket matnyttig information och SÅ mycket saker att tänka på och jag undrar om jag fått in allt i huvudet.. Men jag äger ju boken. Och kan läsa den om och om igen. Jag kan dessutom bläddra i den och minnas allt sånt jag borde minnas!

Sen hittade jag en bok i mammas recepthylla. "Hälsokokboken" hette den, med massor av bra och nyttiga recept. Jag hoppas att jag kan ta dom till mig, i alla fall några och göra dom till en del i min vardag. Och förhoppningsvis även kunna dela med mig av dom till er, kära bloggläsare!

Nyare inlägg
RSS 2.0